Sverige har förändrats mycket sedan pogromen den 7 oktober. När ena sidan skriker ”Ausländer raus” blir det fortfarande ett ramskri följt av avgång. Men när den andra sidan skriker ”From the river to the sea” möts det ofta med förståelse. Kvar däremellan finns fortfarande ett litet utrymme där det går att sitta förvånad. Kanske chockad är ett bättre ord.

När Lunds universitet hade sin promovering i år fick den ske bakom en skyddande rad av poliser. Demonstranter skrek slagord bakom raden av poliser. Deltagare i promovering en beskriver det som en förstörd glädje. Demonstranterna beskriver det som en reaktion, hämnd, på att deras tältläger bedömdes som illegalt och revs.

På Linnéuniversitetet fick en forskare, Anders Persson, sitt tjänsterum vandaliserat. Kvar lämnades blodiga barnkläder och det klottrades slagord och bilder. Ett vittne såg de fyra gärningsmännen, minst en av dem maskerad med en palestinasjal. Forskaren kallades sionist, vilket förmodligen är hans brott att han anser att Israel är en legitim stat. En uppfattning han förmodligen delar med nästan hela Sverige.

I samband med en skolavslutning i Malmö tog en rektor ifrån en elev en palestinsk flagga. Regelverket är glasklart, flaggor och liknande föremål får inte finnas på scenen. Konsekvensen är grotesk. Rektorn behöver i dag personskydd, har mordhotats otaliga gånger, pekats ut som pedofil och mycket annat.

Flera universitet har eller har haft grupper som ockuperar delar av området. Kanske är tanken ockupation mot en påstådd ockupation, men konsekvensen är vandaliseringar, hot, otrygghet och stora kostnader för skattebetalarna. Bara för KTH uppgår kostnaden för vandalisering till en miljon kronor.

Under Eurovision var situationen liknande. Ett massivt polisuppbåd krävdes för att hålla ordning och både kostnader skenade och trygghet förstördes för många. Lyckligtvis lyckades polisen hålla ordning.

Skolor, universitet och nöjesevenemang tas allt mer över eller hotas av en rasistisk mobb. Hade det varit andra grupper än antisemiter hade självklart reaktionen varit helt annorlunda. Hade skriken handlat om att fira folkmorden i Srebrenica, Rwanda eller på armenier hade reaktionen varit annorlunda. Ingen hade accepterat att KTH ockuperades som en protest mot att det bor kroater i Krajina eller att det finns en bosnisk stat. Bilkaravaner med kineser som firade ett massmord på uigurer hade självklart stoppats av poliser.

Den antisemitism som nu växer fram har inte bara ett enormt våldskapital. Den skiljer sig på flera sätt från annan rasism i landet. Fördömandet är svagt och ofta accepteras uppfattningarna. Efter att tältlägret i Lund revs kräver 250 anställda att universitetets rektor ställs till svars för polisvåld, som om han vore polischef eller hade ansvar för en illegal ockupation. 50 forskare från Lund skrev en hyllande artikel till de som stör möten, men det finns ingen större artikel till försvar för forskaren som fick sitt rum vandaliserat.

Tystnaden, avsaknaden av fördömanden och opposition handlar inte bara om rädsla för det våldskapital som den nya rasismen har. Att Lund ser lite mellan fingrarna för att slippa vandalisering är fel men går att förstå, men de 250 anställda som kritiserar rektorn är något annat. De är för det som sker, de är inte rädda utan del av en rörelse.

Hoten från den nya rasismen slår brett – direkt mot judar, synagogor och andra judiska institutioner, det slår mot forskare och andra i akademin som har en uppfattning, det slår mot debattörer och politiker. Staten viker undan trots att det är både demokrati och den akademiska friheten som hotas.

Israel-Palestinafrågan tycks också ha haft påverkan på Europa-valet. Stora grupper sökte sig till de partier som har en anti-israelisk hållning. Politiken blandas med hundvisslor. När ett språkrör för Grön ungdom intervjuades på valvakan hade hon en palestinasjal över axlarna. En politisk symbol snarare än ett sätt att hålla sig varm på dansgolvet.

Rasism, våld och hot är lätt att få in i ett samhälle men väldigt mycket svårare att bli kvitt. Lågvattenmärken utmanas hela tiden och situationen förvärras. Hade de första universitetsockupationerna stoppats hade det inte blivit något som är normalt. Ska alla som har en politisk uppfattning kunna ockupera universitet nu? Vore det rimligt att ett par hundra från Unga aktiesparare tar över Handelshögskolan i protest mot att ISK-skatten inte sänks? Självklart inte, det vore helt orimligt.

Men, likt en groda som sakta kokas, accepteras fler och fler övergrepp och normaliseras. Ockupationer, hotade forskare och mängder av extraarbete för polisen, för att ta några exempel är i dag en del av en vardag. Men när vi föreställer oss att andra grupper skulle göra liknande, eller att det skulle bli ett acceptabelt sätt att bilda opinion, blir det uppenbart hur vansinnigt det är.

Läs även: Sverigedemokraternas egna ansvar