Ungern, Polen, Trump och säkert ett par andra personer och länder är återkommande fenomen som Socialdemokraterna varnar för. Socialdemokraterna är garanten för att det i Sverige inte ska bli som i de länderna.

Längst gick Stefan Löfven som i något slags rekord i politisk gyttjebrottning oroade sig för att om Socialdemokraterna förlorade valet så var demokratin i fara. I ”30 minuter” satt han och ojade sig på sitt väldigt speciella sätt. Han menade att Kristersson utmanade demokratin genom att närma sig SD. Då sa han ”att ett samarbete med Sverigedemokraterna kan komma med ett högt pris då partiet inte kommer att stödja Kristersson som statsminister utan att få rejält betalt för det. De kan till och med kräva odemokratiska reformer.”

Odemokratiska reformer. Demokratin hotas om vi förlorar valet. Det där är sagt många gånger förr. Donald Trump har ofta hävdat det. Strandhäll hakade på Trump och var inne på att valet var riggat på Twitter så att människor lurades att rösta fel. En annan typisk populistmyt.

Men Socialdemokraternas problem med demokrati går djupare än så. Snippadomen dog delvis medialt när det visade sig att de bägge socialdemokratiska nämndemännen coachats efter att skandalen blossade upp. Deras coach var så dålig på att stötta dem så att de sa upp sig själva på stående fot. På ett handskrivet brevpapper. För alla blev det givetvis uppenbart att de hade sparkats. Men Socialdemokraterna drev under en tid den fåniga lögnen att det var helt frivilligt som de lämnade. Trots att den ene nämndemannen sa emot.

Den socialdemokratiska demokraticoachingen tycks ha inspirationer från Gudfadern.

Ardalan Shekarabi medger nu att de har gjort fel med hanteringen av nämndemännen. Det uppfattades som en påtryckning. I vad som hade utlöst månadslånga kritikstormar om det skett i ett annat land eller bara ett annat parti rycks det på axlarna. ”Blev inte rätt”, säger Shekarabi.

– Skulle den här typen av beteende upprepas, om vi inte drar några lärdomar av detta, då är risken att vi hamnar i ett läge där domstolars oberoende och självständighet kan anses vara hotad, säger Shekarabi.

Det är en lek med ord. Ett tramsande. Riksdagsledamoten och ordföranden för partidistriktet kommer att få sitta kvar. För Socialdemokraterna handlar det om att hålla god min i tio minuter. Sedan kommer mediaatt hitta något hos någon annan att kritisera. Ingen kommer att få avgå eller ta ansvar. Domstolarnas oberoende – det där som Jomshof fick kritik för – är nog inte så viktigt. Och misstag händer ju. Det får man ju förstå. Som Löfven sa, det är ju farligt för hela demokratin om Socialdemokraterna förlorar makten. Då kan väl inte de göra fel? Det skulle väl aldrig kunna vara så att socialdemokratisk påverkan på domstolar är bra medan andra partiers påverkan är ett hot mot demokratin?

Lite grand påminner det där om det klassiska upplägget i amerikanska filmer. De onda pratar sig varma om sin patriotism men de är korrupta och fular demokratin. Men för folkets skull. Kanske står Shekarabi och borstar tänderna och mumlar ”You can’t handle the truth” till sin spegelbild. Innan tandkrämen droppar på skjortan. Det är en rolig tanke.

När Allra-målet var uppe var det en massa konflikt. Allra var ett pensionsbolag som via värdepappershandel blev duktigt på att få den egna ledningen välbärgad. Det hävdades att ledningen tog pengar som skulle gå till pensioner. De hävdade oskuld. I tingsätten friades de, medan hovrätten fällde. Det anmärkningsvärda var att den socialdemokratiska regeringen gick väldigt hårt fram. Shekarabi medgav att han var i gränslandet för vad grundlagen medger, medan många andra menade att den gränsen var bortom horisonten. Bland annat kallades den friande domen i tingsrätten för ett misstag för Sverige som inte kunde ske igen. Profetian slog in, för hovrätten fällde. Och rättade det som regeringen ansåg var ett misstag.

Men det tar inte slut där. Det är inte en början av det. Allra-advokaterna försökte få målet till HD eftersom de menade att det inte var en rättvis prövning utan ett politiskt mål.

”Uppgifterna är bl.a. att representanter för Finansdepartementet under målet i hovrätten ska ha tagit direkta personliga kontakter med hovrättens ledamöter i målet i syfte att påverka hovrättens dom i det aktuella målet.”

Finansminister då var Magdalena Andersson. Ni vet hon som brukar ha ont i magen av oro för demokratin. Hovrätten tänkte dessutom låta en före detta tjänsteman på finansen vara domare, men det föll efter konflikt med advokaterna. De menade att det kunde finnas en risk för jäv.

Tidningen Dagens juridik menar att det finns hemliga inspelningar som styrker bilden av att det är en politisk påverkan från regeringen på hovrätten. Motivet ska vara att regeringen varit väldigt kritisk till privat hantering av pensionspengar och när det sedan går till domstol så finns inget mål utan de anklagade frias. Socialdemokratin ser dum ut och det finns prestige i frågan.

Det vore väl förmätet att tro att detta är annat än att ”det blev fel”. Saker blir tokiga ibland, det måste man förstå. Någon kan missförstå en coachning. Andra gånger kan det vara någon tjänsteman som skulle kunna vara domare också. Det blir fel liksom. Och det är väl isolerade saker, det kan väl inte vara som i Ungern eller Polen?

På tal om inget så har Leif GW Persson lyft fram det politiska i ”Kevin-målet”. Den lille pojken som mördades och där två andra pojkar pekades ut under väldigt märkliga omständigheter. Mordet skedde i en valrörelse och justitiedepartementet hade mycket tät kontakt med polisen. Dåvarande justieminister Laila Freivalds stab ska ha ringt stup i ett till polisen. En stab där bland annat Dan Eliasson ingick.

Allt det här är givetvis slumper. Illvillig ”cherry-picking” för att smutskasta demokratins väktare. Det är ju på andra sidan populisterna finns. De som hotar demokratin. Socialdemokraterna har ju inte gjort något skadligt utan ”det blev fel”. På samma sätt som det blev fel i Botkyrka. Och vid en massa rekryteringar och annars.

De har helt enkelt en imponerande otur. Men det är skickligt att kunna ha makten så länge med en så påtaglig otur.