Det finns något slående i hur olika syn på människor partierna har. I går lanserade regeringen en bidragsreform med bland annat ett tak på bidrag och ett gradvis insteg i välfärdsstaten.

När socialdemokraten Anders Ygeman i DN kommenterar regeringens bidragsreform är han skeptisk till att ”barn lägger sig hungrigare gör att fler föräldrar arbetar”. Det är så han tror att sänkta bidrag kommer att påverka.

Det är en märklig tanke – som om familjer med många barn inte skulle bry sig om ifall barnen får tillräckligt med mat. Ygemans resonemang låter nästan som om han känner till många föräldrar som är likgiltiga inför sina barns behov.

Miljöpartiet är inte mindre upprörda och menar att det inte handlar om en bidragsreform utan en fattigdomsreform.

Tidöpartierna är desto mer nöjda. Den ansvariga ministern Anna Tenje framhåller att reformen kommer att leda till att fler barn får se sina föräldrar gå till jobbet.

Det är värt att notera att kritiken mot reformen framför allt är känslomässig – ”hungriga barn” – snarare än ekonomisk eller konkret. Kritiken handlar inte om att det är fel att bryta ett bidragsberoende, utan om att det blir tuffare att leva på bidrag. Det finns också en utbredd acceptans för att leva på andras arbete.

Medierna väljer i stor utsträckning att följa oppositionens perspektiv. Fokus ligger på dem som ”drabbas” av sänkta bidrag – passiva offer som bara kan hantera sin situation genom att dra åt svångremmen.

Ett annat perspektiv vore att tala om rättvisa. Rättvisa för alla dem som går upp, går till jobbet och gör rätt för sig. De som betalar in skatterna så att det finns pengar till vård, skola, bidrag och mycket annat. Deras skattepengar kan i stället användas till andra, mer nyttiga, saker samtidigt som skattebördan delas på fler.

Det finns en rättvisa i att skillnaden ökar mellan dem som lever på eget arbete och dem som lever på andras. Så ser inte socialisterna på rättvisa. För dem spelar det ingen roll om man arbetar eller inte. Rättvisa skapas när klyftorna minskar – men klyftorna mäts inte i hur mycket man bidrar, utan i hur mycket man konsumerar.

Socialisterna ser inte heller problemet i att hela familjer fastnar i utanförskap, där barn växer upp utan att se mamma och pappa gå till jobbet. Förr talades det mycket om socialt arv – hur påverkas barnen av att aldrig se sina föräldrar arbeta?

Åratal av misslyckad politik inom integration, tillväxt, migration, skatter och mycket annat har skapat stora grupper – chockerande stora – som helt saknar fotfäste på arbetsmarknaden. Det borde ha gjorts mer, och betydligt tidigare under mandatperioden.

Ett första steg syns nu i att regeringen utökar jobbskatteavdraget. Det gör det mer lönsamt att arbeta och därmed lättare att försörja en familj. När skillnaden mellan bidrag och arbete ökar motiverar det fler att utbilda sig, söka jobb och på andra sätt komma i arbete.

Tanken är att skapa ett system där det blir mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att leva på bidrag – och därmed få fler i arbete. När fler arbetar fördelas skattebördan på fler, vilket gör det möjligt både att sänka skatterna och att bygga ut välfärden.

Som välfärden är konstruerad i dag innebär det mycket stora ekonomiska svängningar för det offentliga när någon går från bidrag till arbete, eller tvärtom. Skillnaden vid en normalinkomst är flera hundra tusen kronor per person och år. När någon får bidrag är stödet generöst, och när man arbetar är skatterna höga – vilket gör skillnaden dramatisk.

Både för den enskildes och för det offentligas skull måste utvecklingen gå mot att det lönar sig att försörja sig själv. Olika stöd ska självklart vara en hjälp i omställning – inte något man lever på i flera år.

Sverige måste få fart på tillväxten och få ner arbetslösheten. Försvar, polis, energi, infrastruktur och mycket annat kräver stora offentliga satsningar. Ju fler som går från bidrag till arbete, desto mer resurser frigörs till dessa områden.

Oavsett om man ser det som en ekonomisk fråga eller en rättvisefråga krävs reformer som gör att fler försörjer sig själva i stället för att leva på andras arbete. Var och en måste ta ansvar för sig själv och sin familj.

Att införa ett bidragstak är en del av detta arbete. Det kommer att krävas fler reformer – men som ett steg på vägen är det rätt steg.

Läs även: Var är Petra Lundh?