När folkvalda hotas och antisemitism tolereras är det inte längre en ordningsfråga, utan ett angrepp på demokratin. Ändå verkar polisens strategi vara att blunda och hoppas på lugn. Varför har Petra Lundh den strategin och var håller hon hus?
De senaste dagarna har vi sett Carl-Oskar Bohlin förföljas, en demonstration utanför en judisk skola – och mycket mer. Gränser förskjuts ständigt, medan det offentliga rummet allt mer slukas av extremism.
Regeringen har meddelat att säkerheten kring riksdagen ska skärpas och att polisen får utökade befogenheter vid skyddsobjekt. Men beskedet kommer flera år för sent, först när situationen redan blivit ohållbar.
En riksdagsledamot kommenterade med orden att hon hoppas rättsväsendet hörsammar vad riksdag och regering beslutat. Det är anmärkningsvärt att en folkvald lagstiftare behöver uttrycka en sådan förhoppning. Myndigheter med självstyre har givetvis sitt oberoende, men ytterst är de satta att upprätthålla folkets och statens beslut.
Det väcker en naturlig fråga: var håller rikspolischef Petra Lundh hus? Och hur ser hon på att polisen instruerar folkvalda att smita ut bakvägen för att undvika bråkmakare?
Flera vittnesmål beskriver hur poliser vid demonstrationer sagt att de fått order att inte agera – även när det som sker uppenbart är brottsligt – för att undvika att situationen eskalerar.
Kanske är det inte Lundh som ensam har fattat dessa beslut. Men hon är ansvarig för att ett angrepp på demokratin reduceras till en ordningsfråga. Vi klarar att hantera fotbollshuliganer. Då kan vi också hantera palestinahuliganer.
Det sägs ibland att vår identitet inte bara formas av vad vi gör, utan också av vad vi låter ske. Sverige, och polisen, definieras både av handlingar och av gränsen för vad man anser acceptabelt.
Och för polisen har det blivit acceptabelt med hets mot judar, hot mot folkvalda och kaos på gator och torg. Universitet och parker har kunnat ockuperas av aktivister. Till och med akademiska ceremonier har störts.
Nästan alltid har polisen tittat på. Undvikit att ingripa. Allt i hopp om att undvika ett nytt scenario som påminner om korankravallerna.
Men då, under påskupploppen, var det våldet som fick polisen att backa. Våldskapitalet var så stort att statens våldsmonopol i praktiken förvandlades till en dialog. På pappret vinner polisen alltid styrkemätningen – men till ett pris de inte är beredda att betala. Och det vet motståndarsidan, som därför kan utmana, provocera och flytta fram sina positioner.
Korankravallerna kostade mycket – i pengar, i förstörd egendom och i det höga antalet skadade poliser. Men det är ett pris en demokrati ibland måste betala. Om staten ska ha våldsmonopol måste den också våga hävda det.
Ett annat exempel på statens reträtt är nedläggningen av förundersökningen om ofredande mot riksdagsledamoten Jessica Stegrud. Trots filmbevis kan polisen inte se att något brott har begåtts. Stegrud försöker ge en intervju, angrips fysiskt, får könsord kastade mot sig – men polisen står handfallen. Både när det skedde och när det ska utredas.
En film på Stegrud finns här, själva angreppet är ca 7,20 in i klippet.
Är hot och trakasserier mot folkvalda något vi ska acceptera – eller är det ett angrepp på demokratin? Det vore en fråga väl värd att ställa Petra Lundh i en tv-studio.
En som däremot inte accepterar att vi passivt betraktar angrepp på demokratin är civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin.
I en lång och läsvärd text beskriver han det absurda i att en grupp anser sig ha rätt att förfölja en minister för att han ”blängt” på dem. Flera timmar senare skanderar de ”barnamördare” och ”fascist” – men ursprunget till hatet var alltså en blick.
Bohlin pekar på något viktigt: en stor del av det som gjort Sverige unikt är en icke-konfrontativ majoritetskultur, byggd på tillit. Det är den som nu angrips. En styrka som möjliggjort både välfärdsstat och fungerande företag blir plötsligt en svaghet.
För ställd mot en kränkthetskultur där man anser sig ha rätt att förfölja en minister för en blick blir svensk konflikträdsla problematisk. När det ropas ”rasist” eller liknande backar svensken, för att inte såra. Men i mötet med kulturer där dominans och konflikt är medel blir det förödande.
Och det är just här polisen måste träda in. Inte i det privata, men i det offentliga rummet. Det är polisen som måste dra gränsen, stoppa antisemitism, hot och ordningsstörningar. Demonstrationer ska följa svensk lag och förläggas på platser där de inte kolliderar med demokratin.
Mycket av ansvaret vilar på Petra Lundh. Hon är högsta ansvariga och den som måste avgöra om polisen ska skydda demokratin – eller fortsätta undvika att ”eskalera”.
Det svaret är hon skyldig oss alla.
