Dagens politiska kaos beror på hur Centerpartiet släpper fram socialdemokratiska regeringar utan stöd i riksdagen. De låter statsministern bli tillsatt, men när budgetar sen kräver stöd i riksdagen finns de inte där. Resultatet är politisk instabilitet.
Det är Annie Lööf som har det huvudsakliga ansvaret för dagens politiska kaos och hon förvärrar det ytterligare. Centern tycks avse att skapa kaos även nästa mandatperiod genom att låtsas som de är en del av en bred mitt.
Den strategi som Centern har under Lööf är, lite raljant, att släppa fram statsministrar men inte finansministrar. Genom att Centern vägrar ta ställning i statsministerfrågan kan socialdemokraterna genom den negativa parlamentarismen tillsätta statsministern. Andersson valdes till exempel med 101 röster för och 173 emot. Uppenbart saknas förtroende för henne. Det gör också att hennes förmåga att styra är kraftigt rumphuggen.
När budgeten, och andra förslag från regeringen, skall läggas krävs majoritet i riksdagen. Regeringens förslag måste få stöd från fler än vad som är emot. Men när Lööf släpper fram en regering som inte ens har stöd på pappret blir resultatet kaos. Varje fråga måste förhandlas separat. Nu senast kaoset kring ändringsbudgeten.
Det Lööf ägnar sig åt är en politisk motsvarighet till att köpa starksprit åt tonåringar och sen vara förvånad och utan ansvar för eventuella dumheter.
Efter en mandatperiod som kännetecknas av kaos och instabilitet så verkar Centerpartiet inte ha nåtts av insikt. I en intervju i GP förklarar Ulf Kristersson att C inte längre är välkomna tillbaka till borgerligheten. Skilsmässan är fullbordad, inte minst efter att C nu försöker runda finansutskottet tillsammans med regeringen för att få till en ändringsbudget. Den här gången körde Lööf inte bara över de forna allianskollegorna utan också riksdagens regler.
Centern befinner sig inte i en mitt där de uppvaktas av två friare. De är helt i armarna på Socialdemokraterna. Förr fanns en liten möjlighet att spela blocken mot varandra. Men i takt med att C väljer vänster allt oftare så stängs den dörren. Allt inflytande som C kan få nu är via S. Socialdemokraterna har förstått det här sedan länge. Men Lööf tycks uppfatta sig som en uppvaktad mitt.
Senast i söndagens Agenda säger hon att hon inte vill välja statsministerkandidat trots att borgerligheten sagt nej till henne. När borgerligheten inte längre litar på henne så sitter hon i knät på Andersson som vet att det inte finns andra alternativ för C. Om inte förr så försvann politikens getingmidja med budgetuppgörelsen.
Läs mer Hjort: Politikens getingmidja
Lööfs gamla tweet om att det finns tre saker hon ogillar: 1 socialism, 2 arrogans och 3 män som inte förstår ett nej, med tillägget att hon säger nej till Socialdemokraterna, har verkligen inte åldrats väl. Inte minst genom budgeten stödjer hon socialism. Hennes hållning är arrogant. Och hon verkar varken acceptera eller förstå ett nej. Även efter att det andra regeringsalternativet säger nej låtsas hon att det finns en bred mitt där hon flitigt uppvaktas av två friare.
Ett bra exempel på det drömska Centerpartiet är från förra veckan då Lööf lovade Sveriges mest borgerliga ekonomiska politik. Kategoriskt säger hon nej till höjda skatter på företagande, jobb, boende och sparande. Planen är att genomdriva detta tillsammans med MP, V och S.
Det sägs ibland att vi måste vänja oss vid svaga regeringar och att framtiden kommer att kännetecknas av en politik som nu. Det är inte sant. Det kaos vi ser i dag kommer ur Centerns ovilja att lösa en situation, att tillsätta stats- men inte finansministrar. Lööf måste sätta ner foten. Tillsätter man en statsminister, om än genom nedlagda röster, så har man också tagit ett ansvar för hur landet ska styras.
Förmodligen kommer det att skapas ett slags lex Lööf, ett krav inte bara på att inte bara vinna voteringen om att bli statsminister utan också att trovärdigt kunna besvara hur budgeten ska få stöd. Förmodligen först via praxis och sen kanske via lag.
Det är ett tråkigt resultat av en mandatperiod och kanske inte vad centerväljarna hade hoppats på. Vilket märks, ungefär var tredje väljare har flytt partiet. Blir det tappet valresultat så är Lööfs enda chans att sitta kvar som partiledare att bli minister.
”Ständigt denna Lööf” har blivit ett politiskt skämt i Sverige. Parafrasen på Ture Sventon fångar bra upp hur Lööf skapar kris efter kris genom att aldrig fullt ta ansvar. Hon släpper fram socialdemokrater men tvingar in dem i ett läge där de inte kan styra. Med ett stabilt regeringsunderlag hade förmodligen både Löfven och Andersson lyckats bättre än med Lööfs vinglighet.
