Ytterligare ett år läggs till raden av de som har passerat. Ett år av de fyra som Tidöpartierna har till sitt förfogande och ett av åren de har en chans att visa att de bör få ett förtroende att få fyra till.

Fyra år är mycket för en person men politiskt är det en kort tid. Att få till en reform och att den sen ska få genomslag och att skillnaden ska uppfattas av väljarna tar tid ofta lång tid.

En enkel sak som en skattesänkning märks snabbt i plånboken men de stora effekterna på sysselsättning, vilja att ta ett arbete och annat kan ta flera år.

Så tiden är knapp. I september är det halvtid för Tidöpartierna och inte långt därefter kommer det att börja bli svårt att göra reformer som slår igenom och märks innan valet.

Här finns styrkan hos Tidöpartierna. Det finns en tanke och vilja som sträcker sig bortom nästa val. Syftet är inte att kortsiktigt styra med hopp om att vinna nästa val och få fortsätta att vara minister. Deras syfte är i stället att positivt förändra Sverige på lång sikt.

De medger och medgav problemen redan innan de valdes. Att hantera till exempel ekonomin, brottsligheten, energipolitiken och migrationen som Magdalena Andersson lämnade efter sig har inte någon snabb lösning. Det kommer att ta tid och vara svårt vilket tyvärr också kommer att ge besvikelser.

Borgerliga väljare är ofta otåliga och när alla problem inte är lösta två år efter valet ilsknar de till. De lugnar sig ofta sakta men drömmen om den snabba lösningen finns alltid där.

Där har regeringen både ett problem med sina väljare och med hur den agerar. Det går för sakta, det är för defensivt och det finns en oro för kritik. En oro som är obefogad.

Om regeringen halverar arbetslösheten kommer Socialdemokraterna hävda att de kan minska den till en fjärdedel, om regeringen minskar brottsligheten så skulle Socialdemokraterna ha minskat den ännu mer och så fortsätter det. Socialdemokraterna i opposition är en febrig dröm att alltid kunna göra allt bättre, en dröm som står i bjärt kontrast till utfallet när de har makten.

För det är viktigt att komma ihåg att det är alternativet. Man ska, bör och måste skälla på regeringen att de ska göra mer, sänka skatten mer och lösa fler problem. Men tar man steget till att hoppas att Magdalena Andersson skulle göra det bättre då har rätt många hästar avvikit från hemmet. Även en svag borgerlighet är bättre än Socialdemokraterna.

För med Andersson kommer Vänsterpartiet, Miljöpartiet och förmodligen Centern också. Alla förstår att de är ett måste för Anderssons möjlighet att regera och därmed få igenom just sina favoritfrågor. Anderssons dröm är inte att förbättra Sverige utan att vara statsminister.

Det är en farlig dröm. Priset för den är precis som förr att man släpper fram förslag helt utan tanke på andra konsekvenser än att behålla regeringsmakten. Det är så Miljöpartiet och de andra fått igenom fråga efter fråga som alla förstår är dåliga.

Det är dåligt att skattesänkningen för många som arbetar under nästa år stannar vid någon tusenlapp. Men hade Andersson styrt hade det blivit en höjning. Det är dåligt att skattesänkningen för pensionärer också är för låg, den blir snarare några hundralappar. Men även där hade Andersson också förmodligen höjt skatten. Det finns en lång rad brott som från årskiftet borde ha fått långt hårdare straff. Men med Andersson hade straffen aldrig höjts.

Regeringen är för långsam i sina reformer, den gör många gånger för lite och på många områden borde mycket mer göras. Men den har en långsiktig tanke om ett bättre land, den börjar ta fram åtgärder och politiken blir sakta bättre.

Så skäll och kritisera regeringen under det nya året. Påpeka att de är för långsamma och borde göra mer. Kräv svar och elda på dem. Det kommer Bulletin att fortsätta göra. Men kom för Guds skull ihåg att gräset på andra sidan är mörkrött.

Att regeringen är saktfärdig och lat är inte ett argument för att Andersson är bättre. Det får bli tanken att skicka med våra läsare i början på det nya året.

Läs även: Dags för Collectum att göra slut med Alecta