För ett par år sedan rasade en debatt om ”det goda våldet”. Den tog sin början i hur vänstergrupper menade att de agerade i självförsvar när de angrep och misshandlade meningsmotståndare.

SVT gjorde en granskning av våldet, där Janne Josefsson skildrade händelserna. Reportagen väckte stark ilska inom vänstern. Josefsson anklagades för att vara nazist.

En liknande reaktion mötte Josefsson när han granskade Vänsterpartiet och dess ruttna historia. Kollegor slutade hälsa, och det ifrågasattes varför han över huvud taget granskade vänstern. Det var uppenbart att det fanns en betydande skillnad i hur medier såg på våld – beroende på vem det riktades mot. Journalister var inte lika inför våldet.

Det fanns kanske en romantisk föreställning om att dessa debatter och granskningar skulle leda till ett skifte, till ett generellt avståndstagande från våld. Men som väntat tuffade allt på som vanligt.

I den breda debatten är våld fel, men det går att förstå i vissa fall. Narrativet om vänsterns självförsvar accepteras, och försvaras ofta med att man ”förstår frustrationen”.

Motsvarande förståelse hade inte funnits om det varit en grupp från Unga Aktiesparare som gett sig på några från Ung Vänster som vill höja skatten på ISK. Förståelsen handlar inte om känslor i allmänhet, utan om att dela en världsbild – och känslorna inom den.

Våldet finns dock kvar och tigs ofta ihjäl. I fjol misshandlades den 17-årige youtubern ”Lulle”. Trots att flera personer angrep en ung kille var det mediala intresset mycket begränsat. Stödet för honom var i princip obefintligt.

När Joakim Lamotte rånades, bland annat på sin telefon, var reaktionerna snarlika. Han fick något mer uppmärksamhet, men det handlade snarare om skadeglädje än om förfäran.

När Nick Alinia får fasaden till sitt hem vandaliserad möts det av samma reaktion: nästan ingen rapportering alls. Söker man på hans namn får man fler träffar på att han är pojkvän till Jessica Stegrud än på att han utsatts för hot och skadegörelse.

Det är talande. Hade det varit en annan journalist, på något av de stora mediehusen, som drabbats hade reaktionen sett annorlunda ut – särskilt om det funnits en koppling till gärningsmän på högerkanten.

När journalisten Ines Hamdan hotades skrevs det en del, men det blev långt ifrån någon stor nyhet. I domen mot en av dem som ofredade henne slås det fast att motivet var hennes journalistik. Hamdan hade vid flera tillfällen skildrat Palestinarörelsen. Återigen våld från vänster – och återigen en begränsad reaktion från medier och politik.

En annan parallell är attacken i Gubbängen, där ett möte med bland andra vänsterpartister och miljöpartister angreps. Där var uppslutningen mangrann, från vänster till höger.

Klotter är givetvis mindre allvarligt än misshandel. Men den stora skillnaden ligger inte i hur allvarlig attacken är, utan i hur den bemöts. Tystnaden kring Alinia beror inte på att han inte skadades fysiskt, utan på att han inte betraktas som viktig. Han är inte ”en i gänget”. Ett angrepp på honom ses inte som ett angrepp på den fria journalistiken. Journalistkåren är inte alltid vare sig inkluderande eller kollegial.

Tystnaden kring Alinia är särskilt märklig eftersom syftet tycks vara detsamma som i fallet Hamdan: att tysta en obekväm röst. Människor långt till vänster hatar honom och vill få honom att tiga. Andra, mindre våldsamma, accepterar detta. Hoten uppfattas inte som en attack på demokratin eller den fria journalistiken.

Dubbla måttstockar är fel. Frågan borde därför ställas till både politiker och medier: varför uppmärksammas inte Alinia mer? Eller Lulle. Eller Lamotte.

Men en sak är uppenbar: det är fortfarande svårt att säga nej till våld över hela den politiska skalan. Tio år efter debatten finns det fortfarande ett ”gott våld” – och det riktas även mot medier.

Läs även: Motbjudande tystnad om Iran

Följ mig gärna på X/Twitter