Hjort: Motbjudande tystnad om Iran

De senaste dagarna har två stora och viktiga utrikespolitiska händelser skett. Den ena är den amerikanska attacken mot Venezuela. Den andra har hamnat långt mer i skymundan och är på många sätt mer intressant just därför: revolten i Iran.

Iran är ett viktigt land. Inte minst därför att det i dag, under mullornas diktatur, är en av världens största sponsorer av terrorism. Det är också ett land som försöker utveckla kärnvapen och som är berett att använda dem.

Det finns många aspekter av revolten i Iran som är intressanta, men tystnaden kring den är kanske den mest talande. Varför får mindre grupper som bråkar med sina regeringar i väst ständigt uppmärksamhet, medan en brutal diktatur som kanske kommer att kullkastas och har över 90 miljoner invånare knappt skildras alls?

Den mediala synen på Iran påminner på många sätt om den gamla synen på Sovjetunionen. Det finns ett slags löst medgivande om att det rör sig om en diktatur, men styret utmålas ofta som något som folket i grunden vill ha. Något verkligt engagemang för befolkningen finns inte, fokus ligger i stället på att Iran utgör en maktpol mot väst, framför allt mot USA. Det är ett djupt motbjudande perspektiv.

Det är motbjudande på samma sätt som de gamla skildringarna av Sovjet. Media såg att människor var fattiga, att vissa skickades till Gulag, men i grund och botten ansågs det inte vara så illa – det var ju trots allt en motkraft till USA. Frågan om huruvida människor är lyckliga ställs aldrig i länder som Iran eller det forna Sovjet. På samma sätt dör frågor om feminism snabbt. Där svenska kvinnor anses vara djupt förtryckta, framställs iranska kvinnor som i stort sett nöjda med att tvingas bära slöja och reduceras till ägodelar för sina makar eller familjer.

Folkets lycka är sällan ett perspektiv när man skildrar länder som ”utmanar väst”. Då lyfts andra berättelser fram. En som trots allt slank igenom var Masha Amini.

Men det mediala Sverige misslyckades med att tydligt ta ställning för folket när Masha Amini misshandlades till döds av moralpolisen. Det var märkligt nog svårt för många att säga ifrån.

Läs även: Billström borde också vredgas

Problemet med Amini och slöjuppropet är att ovilja mot slöja, niqab och liknande plagg ofta tolkas som rasism i den svenska debatten. När det i stället handlar om ett påtvingat plagg som många kvinnor avskyr, och är beredda att riskera livet för att slippa, har stora delar av media och vänstern hamnat fel. Då måste man acceptera att man hamnar på förtryckarens sida. Man måste också medge att det är precis lika fel att tvinga en muslimsk flicka att bära slöja som att tvinga vilken annan flicka som helst till ett påtvingat religiöst plagg.

Rädslan att hamna på samma sida som framförallt SD överskuggar anständigheten.

Många, inte minst inom media,vill inte skildra hur islam förtrycker kvinnor – ja, hela folk – eftersom det kan få politiska konsekvenser på hemmaplan. I feghetens namn kastar man både det som är moraliskt rätt och den självgoda feminismen under bussen och väljer att inte kritisera förtryckaren.

För om Iran erkänns som en ond makt – både internationellt och gentemot sitt eget folk – blir en lång rad saker uppenbara. Det är perspektiv man inte vill ta i.

I så fall gjorde Israel rätt som angrep Iran. Man öppnade till och med möjligheter för en frihetsrörelse att göra revolt. Tanken på att behöva stödja ett israeliskt anfall är nog för många skrämmande. Tänk att nödgas medge att Israel har gjort något gott? Den journalist som skriver något sådant riskerar att stämplas som fredlös.

Konflikten mellan islam och synen på kvinnor måste skildras mer nyanserat. En debatt om hur kvinnor behandlas som ägodelar utomlands kommer självklart att smitta av sig hemma.

Man måste våga visa att det finns förtryckande islamiska stater där folket inte alls vill ha ett påtvingat islamistiskt styre. På samma sätt som väldigt få svenskar skulle acceptera en moralpolis som misshandlade alla som inte levde efter värderingarna i Knutby. Förtrycket och moralpolisen skulle inte behövas om folk faktiskt gillade systemet – precis som Stasi, Gestapo och KGB bara existerade för att skydda diktaturerna.

Västvärlden påminner i hög grad om Churchills beskrivning av demokratin: ett på många sätt bristfälligt system, men överlägset alla alternativ.

Men för många i media tappas den sista delen bort. Ogillandet av väst är så starkt att man struntar i vilka ens allierade är. Förr var det Sovjet, i dag kan det vara Iran, Venezuela, Kuba, Hamas eller andra despoter. Man blundar för hur dessa stater förtrycker sina egna folk och gläds i stället åt att det finns internationell kritik mot väst.

I grunden är det samma problem som återkommer gång på gång. Socialister, i och utom media, ogillar väst och söker därför allierade. Eftersom den politiska utgångspunkten är djupt orimlig finns inga anständiga vänner att hitta, och man försöker i stället hitta gemensam grund med dem som ser väst som en gemensam fiende. Det är samma idioti som tron på ett Sovjet-light – eller dagens fantasier om ett Hamas-light i Gaza. Att vara emot Västvärlden är att vara emot det bästa mänskligheten har skapat, då finns det bara despoter kvar att alliera sig med.

Varje gång en regim faller eller folket reser sig uppstår samma förvåning över de motbjudande sängkamraterna, och man försöker smita i väg innan någon ställer obekväma frågor. I den pågående revolten är det helt enkelt lättare att tiga än att erkänna att regimen är hatad av sitt eget folk.

Att säga det enkla – att mullornas Iran är motbjudande, förtryckande och därför bör motarbetas och demokratiseras – blir för jobbigt. Då är det enklare att vara tyst.

Läs även: Feministisk posering stoppar inga mördare

Följ mig gärna på X/Twitter