H2 Green Steel är ett märkligt projekt som lämnar stora frågor obesvarade. På många sätt påminner det om SBB. Projektet övertygar politiker snarare än ekonomer och grunden för att få ihop ekonomin är låga elpriser och låga räntor.
Rättelse: I en tidigare version av artikeln uppgavs felaktigt att Annie Lööf satt i styrelsen för H2 Green Steel. Bolaget Annie Lööf siter i styrelsen för heter Greeniron H2 Ab.
H2 Green Steel är ett av de där helt perfekta projekten. Det är supermodernt, till och med trendigt och fantastiskt för miljön. Det skapar runt 1 500 jobb bara i Boden. Det är helt enkelt ett lysande projekt, nästan för bra för att vara sant.
Det tycks också verkligen vara för bra för att vara sant. Det första problemet är elkonsumtionen. Svenska kraftnät varnar för att stålverket i Boden ensamt kommer att konsumera ungefär sju procent av svensk elförbrukning.
Det är en ganska svindlande siffra – en enskild industri som konsumerar el motsvarande flera kommuner. Vattenfall skriver att 1 TWh motsvarar hushållselen för 200 000 hem på ett år. H2 Green Steel kommer att ta motsvarande 13–17 TWh per år.
Tanken är att minska utsläppen som sker i svensk stålproduktion. De motsvarar ungefär tio procent av de totala svenska växthusutsläppen. Ett uppenbart problem är det ineffektiva i investeringen. Om motsvarande mängd el exporteras och ersätter till exempel tysk eller polsk elproduktion i form av kolkraftverk hade minskningen av utsläpp varit större. Utsläppen hade minskat mer och den finansiella risken hade varit avsevärt mindre.
Det leder oss till nästa problem som, beroende på perspektiv, är finansieringen. Ur H2:s perspektiv är det en fantastisk finansiering. Ur skattebetalarnas är det mindre roande. Över 70 procent av finansieringen är offentliga lån, offentligt garanterade lån eller bidrag från det offentliga. Det ger inte minst låga räntor eftersom lånen för långivaren är närmast riskfria. Om H2 skulle gå i konkurs tar skattebetalarna notan. Beloppen är enorma, i dag är det runt 3,5 miljarder euro. Siffrorna varierar också där vissa menar att det är avsevärt större andel som är antingen offentlig eller har offentliga garantier. Som så ofta har H2 inte kommenterat.
Däremot är avkastningen något som hamnar i fickorna på dem som äger bolaget. De slipper mycket av risken, men de får vinsten. Risken tas av det offentliga, vinsten är däremot något som ägarna får. Det bästa av två världar, men också något som ger hela marknadsekonomin ett dåligt namn.
För Bodens del, där fabriken ska ligga, finns lite av en artificiell högkonjuktur. Kommunen har kraftigt ökat upplåningen, med ungefär 40 000 kronor per invånare, för att kunna expandera allt från el, vatten, avlopp, skolor, bostäder till vägar och annat. Kanske finns ett avtal med en kravlista från H2. Utöver det måste staten ordna elektricitet, kraftledningar och mycket annat. Förtetaget vill ha, behöver, men det är skattebetalarna som får stå för kostnaderna.
Nersidan, om projektet misslyckas, är svindlande. Två professorer i nationalekonomi, Bengt Kriström och Per-Olov Johansson, har beräknat det till 200–250 miljarder. Det motsvarar fem procent av BNP i sämsta fall.
Det finns väldigt många frågor kring det här. Varför granskar inte media det mer? Varför finns det inte en diskussion om siffrorna – och inte minst om kejsaren är naken? Kan det vara en så bra affär som det påstås, eller är det fagra löften som säljer luft?
Ett annat problem, vilket kanske är det allvarligaste, åtminstone för skattebetalarna, är att Svenska kraftnät gör en uppskattning på elpriser i område 1, där Boden ligger, och bedömer att 2027 ligger det på ungefär 70 öre. H2:s kalkyler för lönsamhet bygger på att elpriset ligger under 50 öre. Differensen på 20 öre är väldigt stor om man räknar elkonsumtionen i TWh. Så hur man tänker sig få ihop saker är svårt att förstå. Går inte den kalkylen ihop kan inte företaget göra vinst.
Spricker projektet kommer en ny runda av ”vi var naiva” och att ingen kunde ha förutsett detta. Vilket är fel. Det finns kritiker, välrenommerade många gånger, men det finns liten debatt. H2 bemöter vanligtvis sina kritiker med tystnad och media kräver inte svar på frågor från vare sig ansvariga politiker eller myndigheter. Precis som med SBB fanns varningsklockor men ingen ville lyssna och politikerna stöttade projektet.
I vågskålen ligger bara sisådär 200 miljarder. Det är väl värt att ställa några oartiga frågor för?
