Nyligen gick den centerpartistiska Europaparlamentarikern Emma Wiesner till hårt angrepp mot regeringen. Fylld av den där rättfärdigheten som bara en upprörd centerpartist kan uppbåda anklagade hon regeringen för att ha en ”smutsig plan”. Regeringen ägnar sig åt klimatkolonialism.

Hon skriver i Aftonbladet:

”Klimatkolonialismen är här. Koldioxid-conquistadorerna Romina Pourmokhtari och Ebba Busch har inlett en internationell shoppingrunda bland fattiga länder, för att köpa sin regering fri från utsläppsansvar.”

Det låter onekligen obehagligt. Conquistadorer förknippas vanligtvis med plundringar, mord och skepp efter skepp med guld som skeppas hem. Vad i allsin dar är det för plundringar som regeringen har gjort?

Jo det handlar om två avtal som slöts under klimatmötet COP29. Sverige köpte klimatkompensering i Nepal och Zambia. Sverige betalar kostnaden för att minska utsläpp där, och vi bokför det som egna minskade utsläpp.

För att ge en historisk kontrast till att Sverige betalar för minskade utsläpp. När Spanien erövrade aztekernas rike dog ungefär 200 000 i krigföring, utöver det dog över 10 miljoner i sjukdomar. Befolkningen minskade med nästan 90 procent. Det är Wiesners referens för ministrarnas agerande.

Någon petimäter skulle säkert vilja hävda att Wiesner tar i lite väl hårt. Att hon överdriver en smula. Men Wiesner reder ut begreppen:

”Låter det bra? Eller känns det obehagligt mycket som att 1800-talets kolonisatörer har kommit tillbaka i form av fossilkramande politiker?”

Vän av ordning vill säkert påpeka att conquistadorer brukar förknippas med 1500- och 1600-talen och inte 1800-tal. Men Wiesner målar med en bred metaforisk pensel och hindras varken av världsdelar eller tidsåldrar. Hennes strid mot väderkvarnar begränsas inte ens av tid eller rum. Slåss man för rättvisa är kampen evig och bortom tid och rum.

Regeringens offer staplas inte i högar av döda. Det är en mer subtil ondska. Wiesners anklagelser rör framförallt två särskilt diaboliska punkter: ”falsk klimatbokföring” och att regeringen höjer marginalkostnaden för fattiga länder att minska sina utsläpp.

Den falska klimatbokföringen är en anklagelse som grundar sig i att utsläppsminskningar som bekostas av Sverige men inte sker i landet räknas som minskningar. Wiesner menar att det visar att regeringen har en ovilja att minska utsläppen på hemmaplan.

En alternativ tolkning är att regeringen värderar skattemedel och effektivitet. Det är billigare utomlands och eftersom utsläppen saknar ursprungsmärkning är minskningens storlek viktigare än dess ursprung. Men för Centerpartiet är det viktigt att det gör ont. För riktiga klimatkämpar klär sig inte i ekologisk bomull, utan i tagel.

Marginalkostnaden är mer intressant. Wiesners argument är att regeringen köper de lägst hängande, och billigaste, utsläppen och därmed kan inte de länder som säljer minska sina utsläpp med låg kostnad. Det är de första minskningarna som är enklast och billigast och de försvinner i vad Wiesner kallar klimatkolonialism. Kanske finns en poäng i att de svenska satsningarna höjer priset något, men det kan också vara steg som visar att något är möjligt och skapar ett intresse. Det kan också vara pengar som går till något viktigare som utbildning eller sjukvård.

Det kanske roligaste med Wiesners text är inte den absurt överdrivna liknelsen med kolonialism. Det är i stället hur hon så tydligt visar hur klimat allt mer fyller ett tomrum efter religion. Klimatengagemang ger möjligheten till en global frälsning, och det ger möjligheten till den enskilde att bli den som gör gott. Så enkla saker som att äta en sallad kan förvandla någon till en bättre människa, rent av en förebild.

Men Centern är inte Svenska kyrkan utan Livets ord. Där är moralen och tröskeln för frälsning mycket, mycket högre. Det räcker inte med att göra gott och minska utsläppen. Nä du, så lätt kommer man inte undan. Det måste göra ont. Frälsningen är en smal och plågsam stig.

Då spelar det mindre roll hur mycket utsläppen minskar. Det som spelar roll är att det ska kännas. För att slippa kolonialistskam måste det vara blod, svett och tårar.

Det spelar ingen roll att Sverige är ett land med små utsläpp och att mycket skulle förbättras om andra länder blev som vi. Det som räknas är att det gör ont. Det ska vara stora summor, miljard efter miljard, så att man ser hur vi satsar. Storleken på satsningen trumfar alltid effekten.

Det brukar vara det som syns i media. Man berättar hur många miljarder man använder, inte vad man åstadkommer.

Ska man ha en historisk metafor för dumheterna är flagellanterna bättre än conquistadorerna. Miljöflagellanterna är vår version av de medeltida munkar som slog sig själva med små piskor i hopp om syndernas förlåtelse.

Läs även: Sverige blir allt mer en del av Nato