1709 belägrades Riga av rysk trupp. Den lettiska huvudstaden var då under svenskt styre och var en rik stad i det svenska riket. Efter några månaders belägring föll staden i ryska händer. Den svenska epoken i Lettland var över.

I år, 314 år senare, fördes svensk trupp över till Lettland i ett samarbetsprojekt inom Nato under kanadensisk ledning. I förra veckan togs beslut att ha ytterligare svenska förband placerade i Lettland. Processen är av flera skäl historiskt. Det är första gången på över trehundra år som svensk trupp är stationerad i Lettland, det är ett fullt deltagande i Nato och det är en gräns för vårt skydd som har flyttats. Försvaret skyddar nu Sverige från Ryssland vid Baltikums gränser, inte längre vid den svenska gränsen.

Riksdagen fattade tidigare i år sina första beslut om en trupp skulle föras över till Lettland som en del av Natos avskräckning och försvar. Vem som uppfattas som fienden om Sverige placerar trupp är inte svårt att förstå. Den ryska grymheten i spåren på hur Ryssland utökade kriget i Ukraina både skrämmer och har enat Europa mot Ryssland.

Propositionen går att läsa här. Det är en förvånansvärt kort text på bara 17 sidor och väldigt läsvärd eftersom den ger en inblick i regeringens syn på Sveriges roll i Nato.

Truppen består av maximalt 1200 man, högst 6 örlogsfartyg och högst 24 stridsflygplan. Beslutet är tidsbegränsat till sista december 2025, då svenska insatser under Nato kommer omprövas för att se var de gör mest nytta.

Den kanske viktigaste delen av beslutet är flyget. Natoländernas luftrum övervakas under ett program kallat ”Nato Air Policing”. Lettland är för litet för att på egen hand kunna ha egen stridskapacitet i luften, därför ligger stridskapaciteten på Nato. För svensk del innebär det att den svenska gränsen för luftstrid flyttas till andra sidan Östersjön, vilket innebär en stor ökning av vår trygghet.

En intressant konsekvens kan bli att svenskt flyg kan komma att hantera ryska drönare och missiler som skjuts mot Ukraina men som kommer fel. I september kom en drönare från Ryssland som bar på sprängämnen in över Lettland.

Beslutet innebär att Sverige blir vuxet inom Nato. Vi ställer vår trupp i första ledet och blir det krig finns ingen tvekan om att Sverige kommer att bli en del av konflikten. Det är väldigt viktigt eftersom regeringens avsikt är att Sverige ska vara en trovärdig aktör inom Nato. Det är inte minst viktigt för det svenska inflytandet inom Nato.

För att ge en kontrast. Inom EU finns en ömsesidig skyddsmekanism. Den aktiverades av Frankrike efter terrordådet i Paris 2015. Den svenska responsen, den solidaritet som Stefan Löfvens regering visade mot Frankrike, var att skicka några militärer för administrativt arbete och att låna ut två transportflygplan. 130 människor hade mördats av terrorister, flera hundra var skadade och det svenska stödet var milt sagt begränsat.

Däremot har Sverige en stor trovärdighet när det kommer till flådiga biståndsprojekt med i bästa fall tveksam effekt. Vårt engagemang i Nato börjar med andra ord med en viss uppförsbacke.

För när det kommer till Nato är det svenska engagemanget på riktigt, och det är viktigt för regeringen att visa det. Smäller det och blir krig, då är Sverige redan på plats.

Det finns en stor politisk enighet om att Sverige är bra för Nato och att Nato är bra för Sverige. Men inte alltför förvånande sticker ett parti ut: Vänsterpartiet. De har problem med att Nato vilar på en kärnvapendoktrin och vill ha ett kärnvapenfritt alternativ. De reserverade sig därför mot beslutet.

När det kommer till besluten kring Nato är Vänsterpartiets motstånd inget problem. Det finns ett massivt stöd för den här operationen och den är inte hotad. Riksdagen har förstått allvaret.

Men stabiliteten bygger på Tidöpartierna. Skulle Magdalena Andersson vinna nästa val uppstår problem. Regeringen kan bara fatta beslut i enighet och V kräver regeringsposter. Det är ett gigantiskt problem för Andersson om V håller fast vid sin linje, eftersom V i så fall får veto på alla beslut om Nato.

Står V fast vid sin syn på vilka uppdrag Sverige kan delta i får Andersson en jobbig sits. I så fall måste hon, för att undvika en regeringskris, antingen kasta Nato under bussen eller kasta ut V ur regeringen. Risken är uppenbar att hon kommer att försöka lösa situationen genom att inte fatta några beslut alls, och därmed förvandla Sverige till en passiv aktör i Nato.

Risken för en sådan utveckling är påtaglig eftersom den ger V väldigt mycket makt. De kan driva på i en mängd frågor med hotet om att störa Nato eller spräcka regeringen. Vänsterpartiet har väldigt lite att förlora på att agera så, och med tanke på hur V fällde Löfven och fick ett kraftigt uppsving av det, är det inte svårt att gissa hur det går.

Det innebär i praktiken att om Andersson vinner valet så kommer den svenska Natopolitiken dikteras av Nooshi Dadgostar.

Läs även: Vänsterpartiets ministerkrav prövar Anderssons ledarskap