Härryda kommun är inblandad i ett mål hos Diskrimineringsmannen (DO). Målet rör en man som fick sparken redan efter sin första dag på jobbet. Han vägrade ta sina kvinnliga kollegor i hand och de blev kränkta och när mannen vidhöll att han kommer att fortsätta att vägra, så fick han sparken.

”Arbetsgivarens beslut har delvis berott på att kvinnliga arbetstagare upplevt sig kränkta och särbehandlade efter XX ha vägrat hälsa på dem, vilket har berott på deras kön”, står det i kommunens svar.

Det borde vara ett enkelt och tydligt fall. Genom att vägra ta i hand på grund av att kollegorna är kvinnor så blir de diskriminerade. Ett fall som borde vara klart redan innan lunch.

Men icke. För det är inte mannen som är den som är anklagad för diskriminering utan kommunen. Härryda anmäldes för att deras krav på att man ska ta även kvinnor i hand uppfattas som diskriminerande mot muslimer.

Låt oss börja med en självklarhet. Religionsfrihet är en grundläggande rättighet i varje demokrati. Var och en får tro på vilka rimliga eller orimliga saker som helst och religioner ska behandlas både lika och neutralt från statens sida. Men, och det är ett viktigt men, en religions räckvidd får aldrig sträcka sig från den som tror till andra. Religionen är en privat fråga som inte får ha verkan mot andra.

Tror man att man inte får ta kvinnor i hand, att det är en synd att äta kor, att man måste bära en dolk eller något annat så är det en privatsak. Det är inget man kan tvinga på andra. Då får man söka sig till miljöer där sådant fungerar i stället för att kräva att omgivningen anpassar sig. Vill man bo där kvinnor inte är värda att tas i hand så är inte lösningen att tvinga på svenskar sådana värderingar, utan att söka sig bort.

Att tro att man kan jobba på en kommun och att kommunen ska anpassa sig efter ens religion är inte bara absurt utan också narcissism. Att uppfatta det som diskriminerande att kommunen inte anpassar sig är ännu värre.

Kommunen ska självklart inte ha undantag för att diskriminera kvinnor därför att någon har fått för sig att det är ett religiöst krav. Frågan om hur mannen ens trodde sig klara av sina arbetsuppgifter är också intressant i det ljuset.

Om han inte får ta en kvinna i handen för att hälsa, hur ska han då kunna arbeta i hemtjänsten? Hur hjälper han en äldre kvinna att duscha eller klä sig? Det finns också rena säkerhetsdimensioner i arbetet om mannen inte får ta i kvinnor vid fall eller andra olyckor. Eller antog han att arbetet skulle ordnas så att han slapp arbeta med kvinnliga vårdtagare? Finns det i hans mening någon bortre gräns för hur andra ska anpassa sig efter hans tro?

DO har ännu inte yttrat sig men det borde finnas en väldigt tydlig intention från lagstiftaren. Från höger till vänster är integration en av de viktigaste frågorna. Socialdemokraterna driver på med idéer som bussning, att blanda bostadsområden och liknande. Varför skulle det ens som tanke vara rimligt att DO tar ställning mot integration?

Det är kärnan i konflikten. Ska samhället eller den troende anpassa sig? Vem ska vika ner sina krav? Har likabehandling eller tro företräde? Ytterst handlar det om muslimer som bor i Sverige ska anpassa sig eller om Sverige ska anpassa sig till islam.

Europa har kämpat för att bli sekulärt och ha en lagstiftning som inte bygger på tro. Ett exempel är att det var förbjudet för nöjesställen att ha öppet på långfredagen. Det förbudet upphörde 1969, i Finland tog det 30 år till och Åland avskaffade förbudet först 2010. Det finns inga rimliga skäl att gå tillbaka till en tid när religion styr människors vardag.

2016 vägrade Yasri Khan, då kandidat till MP:s partistyrelse, att ta en TV4-reporter i hand för att hon var kvinna. Khan backade efter hård kritik och lämnade MP. Lorentz Tovatt, nu riksdagsman för MP, twittrade då:

”Om man ska sitta i MP:s partistyrelse ska man ha det grundläggande vettet att inte aktivt behandla män och kvinnor olika. Punkt”. Han utvecklade det senare:
”Jag är emot att han aktivt behandlar män och kvinnor olika. Vore bra om han slutade med det.”

Det har gått åtta år sedan dess och insikten om vikten av integration och att undvika parallellsamhällen har ökat. Därför är det märkligt att frågan återigen kommer upp. Varför är det inte självklart med integration? Och hur kan det ens tänkas att en myndighet aktivt ska ta ställning mot integration?

Det måste vara en självklarhet att religionen lämnas hemma när man går till jobbet och att det inte ställs krav på att arbetsgivare, under hot om vite, tvingas underkasta sig anställdas religiösa idéer. Det måste vara självklart att vägra ta en kvinna i hand är diskriminering. En anställd kan inte behandla män och kvinnor olika.

Sverige behöver få ordning på integrationen, inte om ett par år, utan väldigt fort. Då måste, verkligen måste, religiös anpassning av arbetsplatser vara något som inte sker. Särskilt som många hävdar att arbete är nyckeln till integration.

Hur ska det kunna hjälpa integrationen om budskapet är att arbetsplatsen ska anpassa sig?

Läs även: Hur ska H2 Green Steel tvätta sin malm?