Konflikten mellan å ena sidan Dagens Nyheter och å andra sidan regeringen blir alltmer bisarr. Sådana konflikter är oftast bra – politiker och makten ska granskas och nagelfaras in i minsta detalj. Men det DN gör är något annat.

Konflikten rör i huvudsak bidragstaket och beräkningarna kring detta. En både trivial och basal slutsats borde vara att en tidning som kallar sig liberal skulle se det som självklart med både minskade bidrag och ett tak. Men icke. I stället tycks det vara fritt fram att leva på andras arbete.

Samtidigt finns i debatten två märkliga och motstridiga perspektiv. I sina mest hårdragna former är det första att nästan ingen får 46 500 kronor i månaden, och det andra att det är omoraliskt att ha ett tak för bidrag.

Om ingen kan få 46 500 kronor i månaden, hur kan det då strida mot barnkonventionen eller öka fattigdomen? Och i så fall måste väl dagens lägre bidragsnivåer redan vara grova brott mot konventionen, eller?

Det är konstiga uppfattningar som är svåra att förena.

Vad konflikten egentligen handlar om är något annat: arbetslinjen mot bidragslinjen – rättvisa för dem som arbetar, eller rätten att leva på andra. Det är en vallgrav i politiken som skiljer socialister från andra.

För socialister är det en orättvisa att ha olika mycket pengar, oavsett hur man får dem. Att ge mer bidrag för att minska skillnaderna mellan dem som lever på eget arbete och dem som lever på andras arbete blir, märkligt nog, ett sätt att öka rättvisan i samhället. Snarare borde det vara tvärtom – möjligheterna att leva på andra bör minska.

Så långt motivet: man ogillar att det ska löna sig att arbeta och bli svårare att leva på andras arbete. Men hur gör DN?

DN menar att toppolitiker och opinionsbildare gör fel som hävdar att bidrag kan staplas på varandra. De påstår att pengar som till exempel barnbidrag dras av från försörjningsstödet. Bidragen faller därmed, enligt DN, till samma nivå som försörjningsstödet och levnadsnivån blir bara ”skälig”. Taket skulle göra att levnadsstandarden hamnar under denna nivå.

Som så ofta förr är DN kreativa i hur de räknar och presenterar information när de tar ställning mot bidragstaket. Där DN slinter är framför allt på tre områden:

1. De räknar bidrag på årsbasis och delar sedan per månad. Det finns flera skäl till varför det inte fungerar – till exempel att man bara får bidrag under delar av ett år eller arbetar vissa månader. Det är en skillnad på att få 120 000 i bidrag under sex månader och att få samma summa utslagen på ett år.

2. DN räknar inte på samma år som regeringen. Regeringen utgår från 2027 års bidragsnivåer, alltså när bidragstaket införs. DN jämför med siffror från 2024, som är lägre eftersom bidragen då ännu inte höjts eller räknats upp för till exempel inflation.

3. DN exkluderar skattepliktiga bidrag, till exempel aktivitetsstöd och föräldrapenning. Ska man räkna hur mycket man maximalt kan få i bidrag är det sjävklart rimligt att ta med alla bidrag som betalas ut.

Räknar man med allt ökar antalet som får bidrag som överstiger 40 000 kronor i månaden. Regeringen beräknar att det kan vara så mycket som nästan varannan familj med sammanboende vuxna och fem barn som når 40 000 under minst en månad per år.

Det är stötande mycket pengar för att inte arbeta. För de flesta är det provocerande – inte minst då många pensionärer och andra som har arbetat inte kommer i närheten av de beloppen. Varför ska man kunna få så mycket pengar utan att arbeta?

För DN:s del är svaret att det riskerar att bli en tuffare miljö. De menar att där bidragen försvinner fylls tomrummet med kriminalitet. Mer troligt är i stället något annat – att det kommer att ställas hårdare krav på dem som lever på bidrag att göra rätt för sig.

DN skriver:

”Om Tidöpartiernas bidragsreform genomförs slopas alltså principen att alla barn i Sverige har rätt till en skälig levnadsnivå, samtidigt som kriminaliteten riskerar att öka.”

Det är nog så att de flesta anser att nivån för skälig levnadsnivå – med föräldrar som inte arbetar – ligger en bra bit under 46 500 kronor i månaden. Likaså att de flesta tycker att om man arbetar och har barn är det fortfarande skäligt att få ut mindre. Det är inte statens roll att toppa upp levnadsstandarden för dem som väljer att skaffa många barn.

Det ansvaret ligger självklart på föräldrarna – något som smärtsamt ofta glöms bort.