Den politiska vilden Lorena Delgado Varas satte nyligen svenskt rekord i självcentrering. Trots att sociala medier hemsökt oss under flera år med narcissistiska influencers och realitykändisar seglade Delgado Varas förbi dem med lätthet.

Inför hennes försök att bryta den israeliska blockaden av Gaza uppmanades hon gång på gång, både av regeringen och andra, att avstå. UD har i över tio år avrått från resor till området – inte ens kriget fick henne att inse allvaret.

Till och med statsministern bemödade sig att kommentera med ett kort och tydligt: ”Åk hem.”

Fem enkla bokstäver. Men det var för svårt.

Nu är Delgado Varas upprörd. Som en politisk vuxenbebis klagar hon på att regeringen inte släpper allt för att rädda henne ur en situation hon själv försatt sig i.

”Sverige har inte ens hört av sig till oss”, säger hon till SVT.

Varför skulle någon lägga tid, energi, pengar eller andra resurser på att hjälpa en person som medvetet försätter sig i en idiotisk situation? Delgado Varas är inte bara en vuxenperson, utan dessutom lagstiftare.

Hon verkar inte förstå att ett försök att bryta en militär blockad till ett krigsområde inte är en fredlig handling, utan en fientlig.

”Vi deltar i en fredlig, humanitär aktion”, hävdar hon.

Men aktionen är varken fredlig eller humanitär. De har flera gånger erbjudits att låta den lilla mängd förnödenheter de för med sig överlämnas till Israel för vidare transport in i Gaza. De har tackat nej.

Det viktiga verkar alltså inte vara att hjälpen kommer fram, utan att skapa en konflikt med israelisk militär – ett jippo för att få uppmärksamhet åt sig själva och kritik mot Israel. Allt som ökar kritiken mot Israel är goda nyheter för Hamas.

Till och med påven erbjöd sig att ta emot förnödenheterna och garantera leveransen in i Gaza. Även det avböjdes, vilket inte förvånar. Uppdraget är att fylla uppmärkshetstörstande egon, inte hungriga magar.

Som kontrast körs omkring 300 lastbilar med mat och andra förnödenheter dagligen från Israel in i Gaza. Om aktivisterna verkligen velat maximera hjälpen hade de kunnat skicka leveranserna den vägen. I stället valde de att segla rakt mot en militär blockad.

Hamas enda chans att vinna kriget är att omvärlden stoppar Israel från att krossa dem. Militärt kan de aldrig segra – därför välkomnar de flottiljen som ett PR-verktyg.

Israel har släppt information om nätverken bakom flottiljen.

Greta Thunberg uppvisar en liknande självbild när hon berättar om det hemska sätt hon behandlats av israelisk militär. Tänka sig, när hon försökte bryta en militär blockad och hjälpa en terroristorganisation så stoppades hon från att säga hej då till sina vänner.

Kontrasten mellan hur israeliska soldater lät Thunberg sätta på sig mössan, förra gången till och med bjöd henne på smörgåsar, och hennes anklagelser mot dem är slående.

Toleransen är slående eftersom Thunberg har slutat försöka dölja sin antisemitism – runt halsen bär hon ett halsband där Israel är utplånat från kartan.

Före 7 oktober-pogromen kunde kanske någon inbilla sig vad en palestinsk enstatslösning skulle innebära. Nu vet vi: efter våldtäkter, tortyr och massmord skulle det inte bli en demokratisk stat med mänskliga rättigheter, utan ett folkmord.

Det måste vara påfrestande att som israelisk soldat servera smörgåsar och vänta medan hatare sätter på sig mössan. Särskilt som det är människor som i grund och botten önskar din död.

Aktivisterna beter sig som rockstjärnor och förväntar sig en specialbehandling. Regeringen ska kasta allt och hjälpa dem. Men deras öde är inte en fråga för regeringen utan bara vanliga ärenden för ambassaden. Idioter som struntar i varningar ska inte få specialhjälp av regeringen, bara den sedvanliga assistansen från ambassaden.

Det mest anmärkningsvärda är ändå kontrasten mellan hur aktivisterna på båtarna behandlats och hur Jamal El-Haj bemöttes. Skillnaden i sak är obefintlig.

Möjligen är förklaringen att aktivisterna i smyg är hjältar för många svenska journalister.

Läs även: Vänsterpartiets ministerkrav är en mardröm för Sverige, inte för Socialdemokraterna