Hjort: Efter Bondi Beach – Judar lämnas ensamma igen

Morden på Bondi Beach har återigen lyft diskussionen om antisemitism. Igen, kanske bör tilläggas, eftersom det är en diskussion som kommer upp gång efter annan. Tyvärr brukar den dö lika fort som den uppstår. Orsaken är lika enkel som tragisk: för de flesta handlar den inte om att skydda sina medmänniskor, utan om ett tillfälle att visa att man står på den moraliskt goda sidan.

Någon vecka senare är judarna ensamma igen. Och ensamheten är djup. Nästan alla judar jag känner talar om den. Om något händer – får man hjälp, eller tittar folk bort? Om man ropar på hjälp – prioriterar myndigheterna? Eller så enkla saker som att bli tagen på allvar och inte uppfattas som gnällig när man är rädd.

En klassisk antisemitisk stereotyp är att judar gnäller. Att de är känsliga, stingsliga och blåser upp sitt lidande. Den stereotypen gör det svårt att nå fram, svårt att bli förstådd – och för många svårt att ens försöka förstå, inte minst svenska judars situation.

Judars situation i Sverige är unik. Det finns inga andra minoriteter, eller ens grupper, som har beväpnade vakter utanför sina skolor. Det finns inga andra minoriteter som har statligt skydd som en självklar del av regeringens budget.

Samiska skolor har inte beväpnade vakter. Kristna skolor har inte beväpnade vakter. Muslimska skolor har inte beväpnade vakter. Judiska har det. Nästan allt som är judiskt behöver vakter – skolor, församlingar, kulturhus och sommarläger för barn. Det judiska är ständigt hotat.

Men judarna är inte utsatta, utan gnälliga.

Fördomar, avsky och motvilja finns mot många grupper – etniska, religiösa, raggare, punkare, rödhåriga, människor med glasögon eller fräknar. I olika grad. Men ingenstans är hatet så djupt, brett och intensivt som mot judar. Det som skiljer antisemitismen från andra typer av fördomar och hat är intensiteten.

Antisemitismen går bortom alla skalor. Det räcker att uppfattas som att stå på judarnas sida, hur det nu ens kan vara kontroversiellt, för att själv bli utsatt. Äldreminister Anna Tenje är ett exempel. När hon började bära en davidsstjärna kom fokus inte att ligga på hennes uppdrag, utan på att hon bar just en davidsstjärna.

Men låt oss återvända till Bondi Beach, Manchester eller Bryssel – städer i västvärlden som alla har drabbats av massmord riktade mot en etnisk grupp. Det är inte bara judar som har utsatts för sådana dåd. Det har riktats våld mot svarta, muslimer, homosexuella och andra grupper. Men judar sticker ut kraftigt, eftersom det är så många attentat som riktas just mot dem.

Ser man till BRÅ:s statistik har hatbrotten mot judar fördubblats på bara två år. Statistiken släpar efter, så siffrorna gäller 2022 till 2024 – men med stor sannolikhet kommer 2025 att bli ett ännu dystrare år.

Läget blir inte bättre. Det blir sämre. I år har vi sett både morden på Bondi Beach och attacken mot synagogan i Manchester. Det är långt ifrån osannolikt att en liknande tragedi kommer att utspela sig i Sverige.

Sverige måste stå upp för den judiska befolkningen. Vi har misslyckats så katastrofalt att varannan svensk jude har övervägt att lämna landet. Det borde vi skämmas över – men framför allt borde vi åtgärda det.

Det brukar sägas att tillståndet för den judiska minoriteten är en temperaturmätare på hur väl ett land fungerar. Den judiska minoriteten liknas vid kanariefågeln i gruvan.

Vi borde vända på perspektivet. Hur anständigt ett land är hänger också ihop med hur den judiska minoriteten mår, trivs och kan utvecklas. Sverige borde inte vara ett land där varannan jude talar om att fly ifrån. Vi borde vara ett land dit judar i andra länder överväger att flytta till.

Låt 2026 bli året då Sverige blir mer anständigt.

Läs även: När den enes frihet blir den andres dödsdom

Följ mig gärna på X/Twitter