Hjort: När den enes frihet blir den andres dödsdom

Två kvinnor har på kort tid mördats. En 55-årig kvinna i Boden, där modern i en familj mördades och hennes bägge döttrar utsattes för mordförsök. Några dagar senare styckmördades en 25-årig kvinna i Rönninge.

Det är två mord som har mycket gemensamt, men kanske inte det som många vill lyfta fram. Den allmänna diskussionen rör sig mot att handla om mäns våld mot kvinnor, men det som morden i första hand har gemensamt är inte misogyna mördare.

Den viktigaste likheten är att morden inte hade behövt ske. Självklart är alla mord meningslösa, men det som tycks ha havererat här är staten. Gärningsmännen var kända, men tilläts röra sig fritt. Folket hade behövt skyddas mot de här personerna, men staten svek.

Den friheten kostade två människor livet, gjorde att ytterligare två nästan mördades och slog flera familjer i spillror. I stället för att planera nyår, som alla andra, planeras begravningar. Helt i onödan. De familjerna borde ha levt som vilket år som helst – glada och redo för nyår. I stället råder den djupaste sorg.

Mamman till mördaren i Boden försökte få honom inlagd. I somras hade han försökt att ta sitt liv och han tog inte sina mediciner eftersom de gav honom biverkningar. En vecka före julafton ringde mamman 112. Hon var rädd att sonen skulle skada sig själv eller någon annan. Han hämtades med ambulans men skrevs ut dagen därpå. En vecka senare dödade han en person och försökte mörda ytterligare två. Det är en genomklappning av psykiatrin i klass med skolmassakern i Örebro.

I veckor hade mamman haft sina köksknivar inlåsta av rädsla för att sonen skulle skada sig själv, henne eller någon annan.

På juldagen hör hon sonen låsa dörren. Hon springer efter och försöker stoppa honom. Men hon kommer för sent. Några timmar senare ringer polisen och berättar att sonen är död. Han sköts av polis när han mördade en kvinna och försökte mörda hennes barn.

Hade han varit inlåst hade han inte kunnat mörda någon. En vecka tidigare bad mamman om hjälp – men han skrevs ut.

Mordet i Rönninge påminner om Boden genom att det hade varit så enkelt att stoppa.

Mördaren är välkänd. År 2019 dömdes han efter att ha försökt kidnappa en tioårig flicka. När polisen genomsökte hans bostad hittades enorma mängder barnpornografi: 42 000 bilder, varav 6 000 bedömdes som grova. Det fanns också bilder på döda kvinnor i obduktionsrum. Bland hans sökningar på nätet fanns frågor om hur man gör någon medvetslös och hur man våldtar. I kombination med barnpornografi och ett kidnappningsförsök borde varje varningsklocka ha ringt.

Flickan han försökte kidnappa lyckades rymma ur bilen han förde bort henne i. I domen konstateras att det fanns uppsåt att allvarligt skada eller mörda flickan. Att hon tog sig ur bilen räddade henne förmodligen från att dödas.

Straffet blev fängelse i två år och fyra månader. Jag är varken kriminolog, psykiatriker eller rättspsykiatriker, men det låter som mycket kort tid för att få någon att gå från att försöka mörda ett barn till att kunna röra sig fritt i samhället. Tiden låter snarare som den det tar att återhämta sig från utbrändhet eller en svår depression.

Under tiden i fängelse dömdes han dessutom för att ha hotat en anställd på anstalten. Straffet blev att frigivningen sköts upp med 21 dagar.

Hade han fått ett rejält fängelsestraff när han försökte kidnappa barnet i syfte att skada henne, hade han inte varit ute. Ett straff på tio år hade inneburit att han tidigast kunnat skada andra år 2029.

Hade han fått tio år hade kvinnan i Rönninge planerat sitt nyårsfirande nu. Hennes familj, föräldrar och vänner hade sett fram emot nyår i stället för att sörja.

De här fallen är långt ifrån unika. Det som binder ihop dem är att mördarna släpps på tok för tidigt eller inte spärras in rättspsykiatriskt. Kriminalvården och den rättspsykiatriska vården borde ha hållit dessa personer inlåsta. Inlåsta människor är ju inget hot mot andra.

I stället för att diskutera hur vi håller farliga personer borta från andra människor förs en debatt om ett slags feminism. I ett Facebookinlägg av en tidigare topp inom Socialdemokratin, lyfts bland annat mäns ansvar att säga ifrån vid misogyna skämt. Inlägget har delats över 1500 gånger. Män som hatar kvinnor och socioekonomiska faktorer tycks kunna förklara allt.

Kopplingen mellan en psykiatri som vägrar lägga in någon över jul och avsaknaden av att säga ifrån vid skämt är dock oklar. Däremot kan perspektivet ge en varm känsla av rättfärdighet: att man minsann är en av dem som stoppar mord genom att markera mot olämpliga skämt.

Debatten påminner om den om barn som blir gängmördare. Ingen vill låsa in barn. Men när barn springer runt och skjuter ihjäl människor har vi ett problem som måste hanteras.

På samma sätt vore det trevligt om pedofiler och svårt psykiskt sjuka som mördar kunde lägga sig på en soffa, prata om sina problem och sedan gå hem friska – som goda samhällsmedborgare.

Tills vi hittar någon som klarar det måste vi ha de blivande offrens bästa för ögonen och låsa in personer så att de inte kan skada andra.

Sverige har länge haft en kriminalvård som fokuserar på förövaren och återanpassning. Det är helt fel perspektiv. Det viktiga är att förhindra att människor blir offer. Bara över julhelgen har det bakvända perspektivet kostat två människor livet.

Det tragiska är att det finns aktörer som aktivt motarbetar att skydda offren. Advokatsamfundets nya ordförande Johan Eriksson är ett exempel. Han har nyligen kritiserat de hårdare tag som Tidöpartierna genomför och lyft fram Vänsterpartiet som ett ideal. Man kan förstå att hans medlemmar uppskattar att brottslingar ofta måste försvaras – men här handlar det om verkliga människor som dör. Det är viktigare än advokatarvoden.

För den som inte själv kan räkna ut vad som händer när farliga personer går fria mitt bland oss fick vi se det svart på vitt – i Boden och Rönninge.

Läs även: Bistånd från godhetssignalering till ansvar

Följ mig gärna på X/Twitter