Det är dags för Centerpartiet att utse en efterträdare åt Annie Lööf. Det är av många skäl en svår position att fylla. Lööf har blivit Centerpartiet. Oavsett om det är valaffischer eller något annat så är det Annie som syns.

Partiet är sargat. En mer än decennielång kräftgång i opinionen, oklar hemvist och med ett begränsat i flytande. Lööf har menar att hennes decennium som ledare har handlat om att hålla SD från makten. Det gick sådär, om man ska vara generös.

Partiet har också bytt sina väljare. Det som förr var ett folkrörelseparti för landsbygden har i dag blivit ett miljöparti för storstaden. Där man förr talade om Centerfamiljer är det i dag ett parti med en könsobalans mot kvinnor. Hur lojala de väljarna är mot Centerpartiet och hur mycket de röstar på Lööf kommer att visa sig.

Ska man illustrera Annie Lööf med två kungar så faller valet på Ludvig XV och Ludvig XIV. Synen på partiet blir ”Centern det är jag” och valet av efterträdare blir Ludvig XV:s klassiska citat ”Efter mig syndafloden”.

Valet har fallit på Muharrem Demirok. Han är förmodligen ett ypperligt val för ungefär en tredjedel av de mest aktiva Centerpartisterna. För oss andra är det svårare att förstå. Han är okänd, förknippad med våld och bråk och har under tiden valberedningen arbetat kommit att visa på en flexibel syn på sanning. Att Centerpartiet inte skulle ha någon mer lämpad verkar osannolikt. Å andra sidan kommer få tårar att falla om Centern krymper ytterligare.

Aftonbladet har intervjuat människor nära honom i Linköping. Det är inte vackert. Det kanske snällaste som sägs att det är en ”One man show”. Det är en dålig inställning om Centern vill tillbaka till att bli en folkrörelse.

En person beskriver honom som någon som hittar de viktiga spelarna och sen lovar vad som helst för makt. Aftonbladet beskriver hur de ringer runt men ingen vill, eller vågar, berätta om Demirok. En person säger dock att: ”Han kör sitt race. Punkt. ” Lagspelare var den bilden han har givit till valberedningen.

Det skämtas om att han har ”House of Cards” som sin favoritserie. En person säger att han tror att Demiroks favoritbok är Fursten av Machiavelli. Det går att se ett tema.

Det talas om att lögnerna är det värsta. Att han är en person kring Lööf och ledningen och en annan där han har makt. Besvikelsen över att han inte har varit ärlig i sina kandidatförsäkringar trots att han blev medlem för tjugo år sedan. Litar han inte på sina partikamrater? Tror han att det inte gynnar honom?

En partikamrat beskriver hur det tog år för Demirok att tala om ”vi” i stället för ”jag”. Det beskrivs hur han kom in på möten och beskrev vad som skulle ske. Besluten hade redan fattats, partikamraterna var inte ett bollplank utan en publik.

Partiledare, och förmodligen de flesta högre politiker, har fiender men i Demiroks fall beskrivs hela tiden samma sak. Ensamvargen som inte tvekar att bluffa. Makten före moralen. Det är inte en vacker bild.

Demiroks, om han väljs, största utmaning är att få tillbaka väljarna på landsbygden. Hans profil är skola. Enkla saker som skogspolitik, varg, blyförbud och annat verkar han inte kunna. Däremot kan han storstadslingo, feminism och woke. Han har upprepade gånger förklarat sig trött på vita män trots att han rimligtvis måste vara en själv. Det är inte ett valvinnande budskap på landsbygden. Mycket talar för att Centern kommer att, ofrivilligt förstås, fortsatt vara en av de bästa valarbetarna åt Sverigedemokraterna. Trötthet på vita män är en smocka i ansiktet på landsbygden.

På tal om smockor. Demiroks relation till våld är speciellt. Det började med att Demirok fick dåligt samvete över att han i sina kandidatförsäkringar genom åren glömt att berätta att han var dömd för misshandel. Två gånger, bägge två oprovocerat våld. Nu fick han mod att berätta. Eller kanske var tvungen. Både media och andra skulle granska honom och hitta dem. Inte minst när SÄPO granskar en blivande partiledare.

Så han berättade om sina ”misstag”. Om onödigt tjafs. Och skuld, ångest och att det hade varit gömt långt inuti honom. Så långt inne att det inte gick att nämna i en kandidatförsäkran trots att man måste. Men nu var det förbi.

Han hade varit rädd i skolan. Rädd för våld och rån. Det var mycket våld berättande han om på Facebook. Sympatin vällde fram. Till och med en läkare skrev på hans Facebook om att det var då det. Nu är ju nu. Vad Demirok inte berättade var att han oprovocerat gått fram till en kille i skolcafeterian och skallat honom så att han föll ihop blodig. Ett vittne beskriver hur brottsoffret var vinglig när han tog sig upp. Demirok går därifrån utan att brottsoffret har rört honom. Demiroks egna beskrivning är ett slagsmål. Kanske språklig puritanism, men ett slagsmål kräver väl två som slåss? Men det får sympati.

Ett par år senare är det dags igen. Demirok har blivit student men kanske inte förstått koderna. På väg in på en toalett knuffar han till en kille med axeln. Killen svarar att det var tufft gjort. Sarkasmen över någon som vill leka fighter på en studentkrog är uppenbar. Demirok svarar blixtsnabbt med våld. Igen skallar han sitt offer. När han kommer ut om det här så var det onödigt tjafs. Det är oklart om det var killens kommentar som räknades som tjafs eller att Demirok skallar honom som är tjafs. Vakten på stället vittnar om en helt oprovocerad misshandel. I rätten hävdar Demirok nödvärn. Åter samma relation till sanning.

Det är i många år han glidit med sanningen. När han sen får sitt straff dyker han inte upp första dagen, han är på semester och trodde att det var en flexibel start på straffet. I efterhand beskriver han straffet som att han valde bort en skön tid att klippa gräs i Linköpings parker och i stället tog han en tjänst på en fritidsgård för att hjälpa de unga där. Det låter humant. Den kriminelle som hjälper unga. Dokument visar i stället att han målade och städade. Men visst, han småpratade säkert med de unga. Eller smet undan och spelade spel med dem. Det är inte otroligt att det var så. Men var det hans arbetsuppgifter eller något han smet undan och gjorde?

Demirok ser ut att bli partiledare för Centern. Det är inte illa faktiskt. Frågan är bara till vilket parti dagens centerväljare söker sig. Demirok kan kallas för mycket, men någon röstmagnet verkar han inte vara. Han verkar också ha Juholts förkärlek för improvisation och dra ur sig saker för stunden som verkar bra då. Men ställd inför journalister som kan sitta ett par timmar och dubbelkolla faller det platt.

Centerpartiet har goda förutsättningar att fortsätta att roa och engagera. Möjligen blir engagemanget inte väljare.