Malin Ekman har sagt upp sig från Svenska Dagbladet. En allt snävare politisk ram kring vad hon fick skriva blev till slut för mycket för henne. En ledning som var mer intresserad av att passa in i ett narrativ än att förmedla sanning och fler perspektiv dödade arbetsglädje och hennes kreativitet. Svensk media blir mer och mer varianter på en och samma röst och avvikande uppfattningar motarbetas.
Svensk journalistik har inte mått bra på länge. Ett flockbeteende, grupptryck, har begränsat bredden och påverkar reportagen. Det syntes med förtigandet av festivalövergreppen, med migrationsvågen och på många andra sätt. Konsekvensen blir att journalister väljer kollegornas vänskap och gillande framför att rapportera sakligt.
Malin Ekman är en av dem som gick en annan väg. Hon var New York-korrespondent för SvD under fem år. Hennes uppdrag var att ge en breddad rapportering av USA. Hon ville inte bara servera den vanliga kritiken mot Trump utan en bredd. Hon granskade amerikansk vänster, skrev om cancelkultur och en stigande laglöshet i städerna, för att ta några exempel.
Det skulle vara reportage som var en motvikt. Övrig svensk media hade mer och mer tagit ställning i texter. Information som gynnade fel sida förtegs, liksom att förklara skeenden som inte passade in i den stora bilden. Det kunde vara reportage om svarta eller andra minoriteter som röstade på Trump eller hur progressivt styrda storstäder får en misär med missbruk och kriminalitet. Det är de där reportagen man sällan läser i svensk media.
Förra hösten hände något. Det kom nya bud från ledningen. Det fanns en ny ängslighet i hur det skrevs. Kriget i Ukraina och Hamas terrorattack på Israel satte sina spår. Ekman beskriver hur hon förändras:
”När texten ska revideras behöver varje mening nagelfaras, och förbehåll byggas in, utifrån uppfattningar om vem som står att vinna politiskt på texten. Reportage arbetas om och om och tar i något fall månader att publicera.”
Processen är inte bara jobbig utan berövar också henne på arbetsglädjen och ger henne en känsla av att svika läsarna. Ledningen är orolig för att hon kanske har fler artiklar som är kritiska mot demokraterna än republikanerna. En känsla av olust växer fram och det finns en fråga som bränner:
”Är det möjligt att i en polariserad tid förena arbetet på en stor tidning med efterlevnaden av journalistiska principer?”
Hon besvarar delvis själv frågan, och det är en viktig fråga:
”En liten yrkeskår med stränga koder för att accepteras och passa in. Som dessutom verkar på en arbetsmarknad där du förväntas vara tacksam över lyckan att ha ett jobb. Att utmana status quo är att riskera både sin tillhörighet i flocken och sin försörjning.”
Det är enkelt att förstå Ekmans känsla av olust och tappade arbetsglädje. Hon sa upp sig, här finns avskedsbrevet. Hon vill vara journalist, rapportera om vad som händer och vad hon ser. I stället för att följa sitt kall måste hon lägga band på sig och skriva det som förväntas. Texten ska passa in i ett narrativ och ledningen ska kunna ha det trevligt på parmiddagar och tillställningar.
Olika uppfattningar är inte längre en tillgång utan ett hot. Gud må vara död i samhället i stort men det finns en sekulär återgång till hur det var förr. Kättaren ska fördömas, brännmärkas och tystas. Sanningen underordnas det som är rätt och accepterat. I ett sådant klimat förtvinar sakta demokratin, i stället för debatt mellan grupper sluter sig grupperna samman och fördömer andra.
Kombineras det med en medial hegemoni blir det en farlig brygd. Utmanande perspektiv tystas, samtalet blir både ängsligt och fattigt och få vågar utmana. Den trenden är flera decennier lång och har en stor bredd – Israel, invandring, klimat, feminism och många andra ämnen.
I det lilla finns det bot. Läs utländsk media och bredda ditt perspektiv. Dela texter, diskutera och sök kontakt med andra grupper. Inte minst läsa är viktigt.
Men det sätter också fingret på en annan fråga i svensk politik. Tidningar som Bulletin behövs och fyller en roll. Vi ger ett annat perspektiv, vi delar inte den ängslighet som finns i media och vi duckar inte jobbiga frågor.
Ekman är inte ensam. Men de flesta väljer att vara bekväma, att få sin lön och slippa konflikter. Det går att göra eftersom konkurrensen mellan tidningarna är begränsad.. Sverige är ett litet land där det finns utrymme för få tidningar.
Dela, läs och prenumera på mindre tidningar är ett sätt att påverka situationen. Det är en viktig fråga eftersom hela debatten i samhället styrs av den information som finns tillgänglig. Ekman visar att tidningar som Bulletin behövs.
Läs även: Almedalen är ett inofficiellt mästerskap i slöseri
