Politikerna har olika lösningar på hur de ska lösa elkrisen om åtta eller kanske tio år. Men hur man ska lösa problemen fram tills de nya kärnkraftverken eller vindparkerna är byggda saknas det diskussion om. Subventioner ska ges i år, men att skapa en mer stabil produktion på kort sikt verkar vara en ickefråga.
Regeringen har lanserat ett program för att få ner folks elräkningar. Mot det finns från oppositionen förslag om att ha ett högkostnadsskydd. I bägge fallen handlar det om att dölja hur allvarliga problemen är och att försöka lindra lite inför valet. Det stora problemet är det däremot tyst om.
Vår elkonsumtion är svår att påverka. På marginalen kan vi duscha lite kortare och kallare, släcka när vi går genom olika rum, ha lite kallare hemma och liknande lösningar. Däremot grunduppvärmningen, frysen, kylskåpet och liknande är svårt att göra något åt. På kort sikt är det svårt att få ner konsumtionen så konsekvensen blir inte minskad efterfrågan utan att konsumenterna blir fattigare. Det är extra vanskligt i ett läge där konjunkturen sviker, tillväxten är låg och inflationen skenar.
Partierna vill i dag skyffla om pengar för att lösa problemet med att elen äter upp mer av våra löner. För ett eluppvärmt hus kan det bli upp mot 50 000 kronor för vintern.
Parallellt finns en debatt om den långsiktiga produktionen av el. Gigantiska vindkraftsparker, ny kärnkraft och andra förslag. Men med lite tur ligger de lösningarna 8–10 år bort. I sämsta fall kanske 20 år.
Frågan hur vi löser situationen kortsiktigt diskuteras knappt, vilket är begripligt eftersom partierna saknar svar, och obegripligt eftersom det är den viktigaste. Regeringen har beskrivit krisen så allvarlig att det är en krigsekonomi. Givetvis ett försök att skylla på Putin men uttrycket belyser också allvaret. Regeringen vågar inte ta ansvaret för vad de gjort men de börjar förstå omfattningen av skadan.
Här står vi. Med skenande elpriser, politiker som tävlar om hur de ska subventionera våra elräkningar. Men ingenting om hur strömmen ska produceras. Det är inte mycket tröst att elransoneringen försvinner kanske 2030.
Det är el-efanten i rummet. Vi kan inte lösa problemet på kort sikt. Varken bygga ut överföringskapaciteten från olika delar av landet eller öka produktionen nämnvärt. Räkningen kan sänkas lite men det är i huvudsak pengar som betalas in på andra sätt som man får tillbaka eller lån som staten tar.
Svaret på hur problemet löses är politikerna oss inte bara skyldiga utan undviker att ens diskutera. Det är den stora faran just nu. Tävlingen är i subventioner inte i produktion.
Det är på sitt sätt priset för Miljöpartiet och vad regeringen gjort. De har slagit sönder fungerande elproduktion utan att ersätta den med fungerande alternativ. Så länge det var lugn och ro var det mest spikar i elpris under vintern och hot mot företag om nedstängning av ström vissa dagar. När det sedan blir kris i hela Europa på grund av Ukrainakriget har vi inte reservkapacitet. Vissa dagar kan vi exportera, nästa importera.
El-efanten, hur elförsörjningen ska fungera de kommande 1–8 åren är tydligt dold mitt i rummet. Inte ens frågan om folk ska få hjälp med elräkningarna de kommande åren diskuteras. Kommer det stöd även när det inte är valår?
Årets val är konstigt på många sätt. För många kommer elsubvention att bli den viktigaste plånboksfrågan. Men tänk inte bara på vad som är bäst för dig detta året. Nästa år finns det färre löften om. Och det absolut viktigaste är att jaga ut elefanten ur rummet.
