Svenska politiker kommer att studera det amerikanska valet för att försöka lära. Läxan är nästan alltid densamma. Val vinns genom att få de grundläggande delarna av samhället att fungera – ekonomi, kriminalitet, migration och sådana frågor. Viktigt är också att förstå att de flesta väljare är mer intresserade av sina liv än av politik och moralkakor och pekpinnar därför är metoder för att förlora val, inte för att vinna dem.
Den allmänna förvåningen och upprördheten över att Trump vann är på många sätt talande. Förvåningen visar på att det finns både rejäla skygglappar och utöver det hörselkåpor. Men bortom förvåningen finns något väldigt viktigt – det finns ett budskap om vad väljare faktiskt vill ha.
Men först, låt oss ta ett steg tillbaka. På många sätt var det ett val mellan pest eller kolera. Av 300 miljoner amerikaner var det svårt att hitta två kandidater som folk gillade, så valet kom i stället att mycket handla om vem som de antingen avskydde mest eller minst.
Det stora folkliga stödet är svagt och den interna lilla klicken på bägge sidor är hård. Sverige är inte där ännu men är på god väg. Partierna börjar allt mer producera politiska förslag för att blidka sina aktiva och allt mindre lösa problem för folk i allmänhet. Insikten om att politiken ska lösa folkets och inte partiets problem är en förlorad visdom.
I skrivande stund är inte alla elektorsröster avgjorda men Trump har 291. Trump kommer att få fler när räkningen är klar, men för att ge kontraster hade Reagan vid omvalet 525, Bush d.ä. hade 426, Clinton 370 respektive 379 och Obama som mest 365. Trump vann tydligt, men skrällde inte och då var motståndet Harris.
Väljarnas trötthet är påtaglig, trots att det tycks ha varit ett ganska högt valdeltagande.
Det finns lärdomar att dra av valet och dess utfall. Det kanske viktigaste är att om man jämför med tidigare val är det effektivare att få stöd för en egen bra politik än att skrämmas med motståndarsidan. Vi såg samma sak i det förra svenska valet där den dåvarande regeringen varken hade en fungerande politik eller en lösning inför den här mandatperioden och därför gick till val genom att skrämmas.
De kanske två viktigaste frågorna för amerikanerna – migration och ekonomi missades av Demokraterna. I stället utgick de från att det fanns en genväg till makten: att skrämmas. I början av kampanjen fanns en tanke om att gå fram mjukare och då försökte Harris lansera ”weird” men när det inte fungerande höjdes skriken tills det slutade med fascist. Ett begrepp som börjar få allt fler nyanser.
Uppenbart fungerande det inte att skrämmas så. Inte heller har den taktiken fungerat i Sverige. Att skälla ut människor och kalla dem rasister, fascister eller -fober mot något – lite vad som helst mellan himmel och jord – fungerar inte. Folk kanske tystnar men byter inte uppfattning.
Sverige är ett exempel på hur dåligt det har fungerat. Inget parti har vuxit som SD trots, eller kanske på grund av, hur de har isolerats, blivit utskällda och brunmålade. Att brunmåla löste inget problem utan kvävde i stället en debatt som hade kunnat ge en tidig lösning.
Även om debatten har kvävts så har de som agerar gödselspridare inte övertygat någon om att de har fel, möjligen om att det är för jobbigt att visa sina åsikter offentligt. Men precis som gödselspridare hjälper växter att växa har den dödade debatten fått problem att växa. Finns det problem i samhället måste de kunna diskuteras.
Det leder till en annan viktig lärdom. Att ha politiskt olika uppfattningar är grundläggande i en demokrati. Det är hela poängen. Det vi har sett från demokrater, och svensk vänster, att försöka omstöpa att ha olika uppfattningar till en episk kamp mellan gott och ont är extremt destruktivt för demokratin. Problem förvärras när politiken är paralyserad. Att tro sig vara för fin för en kompromiss löser inte några problem utan får dem att skena.
När åsikter inte kan bemötas med smutskastning har en vanlig metod att hantera opponenter varit att dumförklara dem. Vanligt folk är idioter som inte förstår finliret. De är idioter som har manipulerats, läst för mycket på twitter, blivit lurade eller på något sätt är för dumma för att förstå sitt eget bästa. Kort och gott – de är idioter.
Idioter som gillar att äta kött, köra bil, betala låg skatt och mest vill ha ordning och reda. Idioter som varken förstår eller uppskattar den självutnämnda intellektuella klass som sitter med galna åsikter i identitetsfrågor och annat och försöker tvångsmata alla andra med sina åsikter.
När inflationen och den höga räntan raderade ut åratal av tillväxt och löneökningar för vanliga amerikaner ställde sig många demokrater på Marie Antoinettes axlar och i stället för bakelser erbjöd folket moralkakor. Där de upplevde sig stå på jättars axlar var det i stället uppenbart att de hade huvudet bland molnen.
Vill man lära av valet för att kunna utveckla politik i Sverige är det första att folk föredrar lösningar framför pladder. Fortfarande är det centrala i politiken enkla frågor som ekonomi, jobb, migration och brottslighet, även om svaren på frågorna ofta är komplicerade.
Det verkar vara svårare för politiker att förstå de flestas ointresse för politik än det är för inbitna numismatiker, frimärkssamlare eller tågfantaster att förstå att de är ensamma om sitt intresse. Folks intresse för politik är tvärtom oftast ett slags tvång.
När något inte funkar i samhället vill folk ha en lösning. Då blir de intresserade av politiken under en period. Men i grund och botten vill de flesta gå tillbaka till att se på film, laga mat, planera sina semestrar eller andra saker som roar dem. Men när samhällets grundfrågor som kriminalitet, ekonomi eller migrationen inte funkar måste de engagera sig mer.
Vill man vinna val ska man fixa de frågorna åt folk, så att de kan leva sina liv i fred. Man ska varken tro sig vara en idol eller förvänta sig tacksamhet eftersom det är ett uppdrag man har fått. Inte en gåva från Gud, politiker är satta att lösa problem. Precis som läkare, jordbrukare eller vaktmästare är och vi står inte mer i tacksamhetsskuld till politikerna.
