Intervjun med Jonas Gardell i ”30 minuter” har förutsättningar att bli lite av en klassiker. Hans kommentar att han inte haft tid att läsa Tidöavtalet och att han knappt har tid att läsa sin mail är det som blivit mest känt. Men också det som är ett slags rubrik för inte bara Gardell utan både media och många andra tyckare.

Gardell åkte till tv för en intervju och det viktigaste i det han skulle intervjuas om brydde han sig inte om att läsa. Han visste ju vad han tyckte så varför slösa bort tid? Och medielogiken var så given att det inte heller fanns något skäl. Han skulle åka dit och vara den gode som är orolig och kritiserar andra.

Anders Holmberg gjorde ett bra jobb i att dra ner brallorna på Gardell. Inte bara kring att Gardell var så säker på att Tidöavtalet var dåligt utan i andra frågor också. Som om allt Gardell känner oro för är ett sluttande plan som slutar i mullornas Iran. Finns det verkligen en rät linje mellan att ogilla dragqueens kring barn och att vilja ha en moralpolis som misshandlar folk till döds? Gardells återkommande svar är att han är komiker, kulturperson och framför allt en kanariefågel. Underförstått att när Gardell får dåndimpen måste resten av samhället förstå att det är fara å färde. Och agera.

Holmbergs kanske största prestation är att visa en Gardell som inte får applåder och medhåll, utan får följdfrågor. Inte bara om Iran och klädkoder, utan brett. Bitvis svarar Gardell riktigt bra och visar en mer genomtänkt sida än han brukar. I andra fall är det samma pannkaka som med avtalet han inte läst. Han var rosenrasande över att Richard Jomshof hade uttryckt tankar kring att avskaffa diskrimineringslagen men hade aldrig orkat läsa klart en intervju med Jomshof.

I så fall hade han vetat att SD vill ersätta diskrimineringslagens utformning i dag med en lag som generellt förbjuder diskriminering i stället för dagens lagstiftning som förbjuder diskriminering utifrån vissa grupper. Ironiskt nog är Gardell och Jomshof två som diskriminerats från olika håll och vill ha en lagstiftning som täcker deras situation.

Men för att bredda perspektivet – Gardell är inte unik i att ha bergfasta åsikter om saker han varken kan eller har läst. Han är speciell genom att vara så säker på att slippa frågor att han åker till tv utan att förbereda sig. Och han är speciell genom att åka fast.

Men hur många andra gör inte samma saker? En lång rad tyckare och organisationer har redan kommit fram till att delar av Tidöavtalet inte är rättssäkert. I flera fall redan innan man ens börjar leta fram en utredare till de olika förslagen.

Häromdagen publicerade någon tidning en massa skärmdumpar på lärare som inte vill ange sina elever. Liksom sjuksköterskor och andra. De är jättearga. Problemet är bara att i de få kommentarer kring förslaget som varit konkreta har det redan klargjorts att en lärare inte ska behöva kolla eller ange sina elever. Men lärarna och de andra är tvärsäkra.

Det finns något absurt över det här. Att googla avtalet tar en minut. Att läsa och begrunda det tar kanske en timme. En god investering om man avser följa den politiska debatten de kommande åren. Men varför gör så få det?

Och ännu mer absurt är det med proffstyckarna som bygger sin världsbild från varandras tweets utan att någonsin läsa det som diskuteras. Hur tänker man då? När man sätter sig i tv för att ha en uppfattning och påverka människor men man inte har tid att läsa det som man ska tycka saker om.

Märkligt nog tycks det som att ju enklare det är att få tag på information desto mindre viktig är den. Varför lägga en timme på att förstå något som styr de kommande fyra åren politiskt när det finns en twittertråd? Men det finns en skamlöshet i det där, folk tränger ut dem som kan, de som orkar läsa på. Tv kunde haft en seriös analys av Tidöavtalet av någon som läst det. Någon som hade djupare svar än att han är en kanariefågel.

Samtidigt kan jag inte vara helt missnöjd. Intervjun var rätt kul, både av rätt och fel skäl. Men framför allt exponerade den hur ytlig tv ofta är, och hur ovana tyckarna är att ifrågasättas.