Skolverket har lagt ut ett klipp på youtube där generaldirektören sitter i samtal med ledande personal. Det är ett ohämmat svammel som skulle ha generat Percy Nilegård. Hade det varit teater hade det varit briljant, men som inblick i hur en myndighet leds är det en del av svaret på vad som har gått sönder.
Bismarck lär ha sagt att folk mår bäst av att inte veta hur man stiftar lag och gör korv. Till det måste man nu foga att veta hur ledningen på Skolverket tänker och pratar.
Ett klipp har spridit sig. Där nästan alla organisationer beklagar sig över att det är svårt att få personalen att ta till sig interninfo har Skolverket fått ett par månader gammalt klipp att bli om inte viralt så i varje fall väldigt sett.
Klippet väcker ett slags skräckblandad förtjusning. Det är som om Percy Nilegård eller någon annan skämtfigur har tagit över en generaldirektörs roll och sen driver med personalen. Man vill att det ska skrattas, att masken ska falla eller bara något ska hända. Men det händer inte.
Efter en stunds tittande blir det mer av en annan känsla. Den där grötmyndiga tonen som bara en student kan ha på första kursen. En person som tar sig an sitt första seminarium beväpnad med de första kapitlen i en managementbok. Och fullspäckad av livsvisdom efter att ha läst två böcker av Paolo Coelho.
Där Coelho lär oss att det är viktigt att komma fram, men att resan dit är en viktig lärdom, ger oss Skolverket en annan visdom. Generaldirektören är fullspäckad av visdom. Det finns tillstånd berättar han. De kallas Önskvärda lägen. Under instämmande och bejakande hummanden berättar han om dem. Och att det finns en Plan för att nå Önskvärda lägen. Planen är ingen vanlig Plan, den innehåller nämligen både aktiviteter och ansvarstagande. ”På alla möjliga håll och kanter i myndigheten” tillägger han. Lite som att han vill ge lyssnaren en chans att le medan man smälter att det finns en Plan. Skämtet ger ett andrum så att man kan ta in allt.
Nu skrattar säkert en lite elak läsare och tänker på Sickan i Jönssonligan. Men fy på dig! Sickans planer innehåller inte aktiviteter och ansvarstaganden! Det är framförallt inte något som leder till Önskvärt läge. Nädå, det här är allvar. Det är inte en komedi utan en inblick i hur man leder en myndighet.
Det finns mer av visdom att ösa ur. Tillsammans, betonas det, ska vi kroka arm och gå mot de Önskvärda tillstånden. Det är inget som man kan göra själv utan alla behövs i det där. ”Vi siktar högt” och ”tillsammans kan vi” och för en sekund känner man sig som en del av en bergsbestigning. Teamwork. Sen kommer man tillbaka till verkligheten. Den grå kalla tristessen. Vardagens lunk. Men det finns en känsla av trygghet. Det finns ju nya verktyg i ryggsäcken. Borta är tiden när man kunde trollbinda ett middagssällskap genom att prata om vikten av helikopterperspektiv för att bli en framgångsrik mellanchef. Nu är det nya tider. Det är Önskvärda lägen och en Plan. Med aktiviteter och ansvarstagande.
Hur får jag alla att blomma frågar sig en avdelningschef, och lägger till att Planen antagligen kommer göra det mer naturligt att prata om den. Det är glädjande och känns tryggt faktiskt. Många i myndigheten har säkert känt att det tidigare var en lite onaturlig känsla kring att prata om Planen. Nu finns säkert en annan glädje och mindre av den där lite artificiella plastiga tonen i samtalen kring Planen. Förmodligen är det helt rätt, som det hävdas, att det är den digitala utvecklingsplanen som kommer göra att alla på myndigheten hänger ihop lite mer. Som skapar ”ett gemensamt syfte”. Inte att skapa en bra skola förstås, utan kring Planen.
Förmodligen har det inte gått ett sådant sus genom myndighetssverige sedan det åkte runt föreläsare och berättade att på kinesiska är det samma tecken för möjlighet och kris. Och att när förändringens vindar blåser finns det de som bygger vindskydd och de som bygger väderkvarnar.
Det finns något Don Quijotskt över hela samtalet. Illusionen som ramar in. Det är inte bara någon cynisk konsult som lärt cheferna floskler som är ett problem. Det stora problemet är inte de tiotusentals kronor utbildningskostnader som slösats bort. Det är inte ens kampen mot något inbillat. Det stora problemet är att inte se en verklighet där skolan inte funkar bra.
Det stora problemet är att en myndighet styrs så. Att det är så här man tar fram hur barnens skola ska se ut. Vill man söka svar kring Pisa och hur man kan få in en massa absurda pedagogiska grepp så ger filmen säkert en bit av svaret. Lågaffektivt bemötande framstår plötsligt som något som man förstår att myndigheten tyckte verkade bra.
Men för att stanna i sagornas förföriska metaforer. Samtalet är Kejsarens nya kläder. När den vågade och retoriska frågan ställs – ska man asfaltera kostigarna eller våga dra upp breda och raka nya vägar? Ingen protesterar, skrattar eller ens skruvar på sig.
Där ligger mycket av felet. En verkligen viktig verksamhet – skolans utformning – är fullkomligt paralyserad av floskler, trams och plattityder. Där vi borde ha folk som är jätteduktiga och jättesmarta har vi i stället en floskelfabrik.
Det kanske mest skrämmande är att Skolverket inte är ensamma. De är bara de enda som lagt ut det på youtube.
