För ett par år sedan försökte Boverket och regeringen att sätta stopp för vedspisarna. Att folk eldade i vedspis ansågs vara ett stort hot mot miljön, så det krävdes handling. Men en folklig ilska stoppade förbudet. Det kommer att rädda många hushåll den kommande vintern.
2018 pågick en av de där debatterna som är så dumma att man tror att det är första april i ett par veckor. Vedspisar skulle förbjudas.
Inte förbjudas rakt upp och ner utan stoppas på det där mjuka sättet som myndigheter använder, när de inte vill väcka en folkstorm. Vedspisar skulle fortfarande vara tillåtna men gränsvärdena för utsläpp så hårda att det i praktiken innebar ett förbud mot att elda i dem.
Bakgrunden var – som alltid när det blir så här dumt – miljön. Det är oklart om det var ledartröjan eller att dra sitt strå till stacken som var argumentet den här gången. Men det var viktigt att svenskar inte eldade ved.
Så Boverket tog fram regler med hänvisning till EU på det där speciella sättet som bara förekommer i Sverige, med en kombination av övertolkning, bokstavsläsning och guldplätering. Sverige ska ju vara duktigast i klassen. Inte smartast, bäst fungerande eller så, utan duktigast. Vi ska, gudbevars, visa att det minsann går att omöjliggöra vedeldning om man bara vill.
Men den här gången blev det en mobilisering mot dumheterna. Det skapades ett uppror, Vedspisupproret. En av frontfigurerna var den moderate riksdagsledamoten Carl-Oskar Bohlin. Han har förresten stor chans att bli näste energiminister.
Bohlin och vedspisupproret bråkade. Men de var inte bara högljudda utan grävde också. I ett regleringsbrev till Naturvårdsverket fanns den rykande pistolen. Där fanns en skrotningspremie för äldre vedspisar. Både nyinstallationerna och de gamla försökte regeringen få bort.
2018 hade världen sakta börjat vakna från en tanke om en tusenårsfred. Fyra år tidigare hade Ryssland ockuperat Krim och även om de flesta trodde att det skulle stanna där fanns en oro. Energikrisen var flera år in i framtiden men det började infinna sig en insikt om att svenska hem kan behöva uppvärmning som är självständig och inte skulle fallera i händelse av krig, olyckor eller liknande.
Mot det stod Miljöpartiet. Att veden är en viktig värmekälla i framför allt norra Sverige struntade de i. Socialdemokraterna, då med Stefan Löfven som statsminister och Magdalena Andersson som finansminister, böjde sig som så många gånger förr. Att ha fred i regeringen var viktigare än att ha ett bra styre.
En dag kanske det bland statsvetare blir känt som Löfven–Anderssonlinjen. Att prioritera lugn med en knäpp samarbetspartner före god förvaltning. Ingen kan på allvar tro att varken Sveriges eller världens miljöarbete står och faller med vedspisar. Det är återigen en av de där symbolfrågorna där andras uppoffringar visar hur hängivna Miljöpartiet är.
Nu är världen annorlunda. Elpriserna skenar och många fruktar för vintern. Vedspisarna finns kvar, tack och lov, men efterfrågan på ved är så stor att priserna kan gå upp mot en tia kilot för ved. Men det kan rädda många hushåll från att frysa i vinter.
Det finns ett par viktiga lärdomar i de där dumheterna. Det finns inget vettigt i att slå sönder det som fungerar väl, särskilt om det enda argumentet är att visa sig hängiven och radikal.
När energikrisen kommer är det också tydligt att det alltid behövs redundanta lokala lösningar. Händer något så kan en familj tränga ihop sig framför spisen. Hus som är helt beroende av el är väldigt utsatta om strömmen försvinner eller blir för dyr.
Men det finns också en annan lärdom. Folket vinner inte alltid mot byråkraterna. Men det går. Vansinnet går att stoppa och den egna lilla insatsen måste inte vara enorm. Dela artiklar, maila sin riksdagsman, skicka ett vedträ till ministern eller liknande saker kan starta en förändring.
