En socialdemokratisk regering har fallit! Det är glada ord. Nu kan saker vända, problem kan lösas och inte minst så kan landet lagas. År av misskött polis, havererad energipolitik och kollapsad integration är över. Det är goda nyheter.

Ett par dagar av väntan är över och precis innan valresultatet släpptes ökade ledningen till först ett och sen tre mandat. Det ger en liten buffert mot politiska vildar och möjligheterna för en enskild ledamot att skaka en hel regering.

När Magdalena Andersson meddelade att hon accepterade valförlusten och skulle avgå var hon bitter. Efter en stunds märklig skrytsamhet om hur fantastiskt välskött Sverige var, inför krigsvintern som skulle komma snart, så börjar hon varna för våld. Hon säger:

”Det står med valresultatet klart att Sverigedemokraterna är Sveriges näst största parti och jag vet att många svenskar känner oro. Många har också redan mött hat och hot och ännu fler oroar sig för att bli en måltavla och tvekar dessutom att uttrycka sig offentligt. Jag ser er oro och jag delar den.”

I stället för att önska en ny regering lycka till och tacka för en god valrörelse sjunker hon till Strandhällnivå. Efter allt prat, just prat inte diskussion, om svansar, hur det har kommenterats kring Lööf så väljer en avgående statsminister att öka oron. Inte minska, inte försöka hela eller ena landet. Det är ovärdigt. Skamligt.

Förmodligen är det så hennes tid i opposition kommer att bli. Aggressiv, oförsonlig, elak och skamlös. Men det finns ett slags värde i det också. För huvuddelen av Sverige beter hon sig illa och efter det här finns inget tvivel om hur hon är.

Sverige kallas ibland landet Mellanmjölk. Det här är ett slags mellanmjölks-Trump. Inte så att Anders Lindberg och Morgan Johansson kommer att tåga till Rosenbad iklädda kohudar utan i stället bekräftandet av oron. Strandhäll är givetvis ett steg värre.

”Vi kommer inte acceptera fascismen.” Strandhälls ordval om valförlusten där hon dessutom adresserar statsministern. Inte den avgående statsministern.

Forum för levande historia borde ha en specialvecka med Andersson, Strandhäll och ett par andra första veckan. Så att de faktiskt förstår att det finns riktiga offer som led under fascism och nazism. Det kanske är jobbigt för regeringen att se Ulf Kristersson bilda regering. Ännu värre att den vilar på SD. Men det är inte Theresienstadt och det kommer varken att bli en marsch till Rom eller Stockholm. Något slags anständighet för nazismens och fascismens offer borde även en avgående socialdemokratisk regering ha.

Andersson har på sitt sätt blivit historisk. Hon valdes för att bli Sveriges första kvinnliga statsminister och föll redan hon ens hade blivit tillsatt. Valdes igen med svagare stöd och satt ett par skakiga månader. När det är folkets stöd hon behöver och inte partiets så faller hon. Socialdemokratin lyckades få fler röster men på sina stödpartiers bekostnad. Så hon föll. Folket ansåg inte att hon dög.

Lite i skymundan av Anderssons avgång växer kritiken snabbt mot Annie Lööf. Ett katastrofval där Centerpartiet blev mindre än Vänsterpartiet. Om Lööf tvingas bort och inte ersätts med någon ur den närmsta kretsen utan det sker en förnyelse i borgerlig riktning kan det bli ett större skifte i svensk politik. Sluter sig C till till en M/KD-regering som backas av SD och L är det socialistiska blocket väldigt tydligt mindre.

Det vore ett väldigt välkommet scenario.