Kriminologen Jerzy Sarnecki och en grupp andra forskare presenterade en studie i förra veckan om sambandet mellan migration och brott. Där vi redan har information som är väldigt detaljerad väljer forskarna sämre metoder och undviker känd data.
En studie skriven av forskare från fem svenska universitet kommer till slutsatsen att andelen invandrare i en kommun inte påverkar nivån rapporterade våldsbrott. Forskarna har jämfört de 20 kommuner med störst ökning av våldsbrott mellan 2000 och 2020 med de 20 som har minst negativ utveckling.
– Det finns liten eller ingen koppling mellan proportionen invandrare i en kommun och rapporterade våldsbrott, säger Amber Beckley, docent i kriminologi vid Örebro universitet och en av författarna, till Ekot.
Att det finns tveksamheter kring studien är uppenbart. Förstanamnet i publikationen är Jerzy Sarnecki och det väcker frågor att det inte nämns i media. Att en så känd person inte lyfts fram, beror det på att man vill skydda hans namn eller skydda studiens trovärdighet?
Att studien är konstig märks redan i vilka som studien har undersökt. Forskarna har undersökt personer som har invandrat till Sverige. Däremot har de tagit bort andra generationens invandrare (den grupp med högsta brottsligheten enligt BRÅ), asylsökande och personer som inte får vistas i Sverige. Kvar finns till exempel arbetskraftsinvandring, EU-migranter, de som fick asyl för länge sedan och liknande grupper. Urvalet är alltså väldigt selektivt.
En första och uppenbart enkel kritik är att vilka som begår brott är något vi vet. Varje individ kan knytas till en dom och det går att se deras bakgrund. Om man vet vilka som faktiskt begår brotten är det märkligt att räkna samman på kommunnivå. I de fall där gärningsmannen är okänd har vi ändå ingen kunskap om det är invandrare eller ej. Åker tonåringar från Malmö till Norrköping för att skjuta eller spränga är det helt ointressant hur stor del av befolkningen i Norrköping som är invandrare.
Ytterligare en kritik är skillnaden man gör på de som har invandrat och de som är asylsökande. Asylsökande tas bort medan de som fick asyl för länge sedan finns kvar. Ålder är en viktig faktor för brottslighet och de som kom till Sverige för 30 eller 40 år sedan har av bland annat åldersskäl en annan relation till brott nu än yngre migranter.
Att mäta individuellt ger långt mer exakta uppgifter och med färre felkällor vilket i sin tur ger mer robust data. Att se på data på kommunnivå skapar felkällor och orsakar ett slags dimma jämfört med att mäta på individnivå. Att undersöka kommuner ger också problem eftersom storstäder ofta består av flera kommuner, på samma sätt som kriminella kan resa mellan kommuner. Brott behöver ju inte ha begåtts av de som är skrivna i just den kommunen.
Det är särskilt viktigt att vara noggrann eftersom andelen av befolkningen som begår våldsbrott i Sverige är väldigt liten. Vilka individerna är blir i så fall långt viktigare än hur kommunens demografi är. Särskilt som stora grupper av kriminella tas bort från studien.
Under 2024 var det, enligt Kvartal, 256 skjutningar med 41 dödade och 65 skadade. I de fall där gärningsmannen är känd är information om vem den personen är långt mer relevant än hur kommunens sammansättning ser ut.
Fascinerande nog vänder sig forskarna mot att studera brott på individnivå och menar att aggregerad data är viktigare:
”Using data on individuals processed through the criminal justice system and average risks of offending may lead to inaccurate conclusions on the association between immigration and crime.”
Här finns också en annan märklig felkälla. Världen delas upp i svenskar och alla andra. Givetvis finns det en stor skillnad på danskar från Köpenhamn som bosätter sig på malmösidan, på amerikanska ingenjörer och på lågutbildade från andra delar av världen.
En möjlig tanke är att forskarna tolkar brott som en samhällig process och inte som ett val av en person. Finns det utanförskap, bristande skolor, låg utbildning och liknande så kommer något att gå sönder. Var, eller egentligen hos vem, är mer en slumpmässig fråga bland de individer som har riskfaktorer. Mot den uppfattningen står en annan uppfattning, att människor faktiskt väljer att begå brott. Också i väldigt trasiga områden väljer de flesta att inte begå brott utan i stället vara hyggligt folk. Uppfattar man brott som ett slags lotteri framstår forskarnas perspektiv som mer rimligt, även om det inte är det. Människor har ett val.
Kontrasten mot annan forskning är tydlig. Ungefär 94 procent av de gängkriminella, 63 procent av våldtäktsmännen och alla dömda för gängmord har utländsk bakgrund. Det är svårt att få ihop de siffrorna med att det saknas samband mellan migration och brott.
Det kanske konstigaste är att studien är något slags inlägg i en debatt som är passé sedan flera år. Det finns i princip en enighet i vilka problemen är och hur de ska hanteras. Det tjafsas om medborgarskap och hur det ska kunna dras in och liknande frågor men det grundläggande problemet och att det möts med repression finns en stor enighet kring. Till och med Socialdemokraterna har accepterat det och försöker märkligt nog hävda att de har varit tuffast mot brott sedan ungefär 1880-talet.
