Hjort: En valseger utan regering är ingen seger

Gårdagens presskonferens med talmannen var en väldigt brittisk uppvisning. En glad och munter Andreas Norlén förklarar på sitt hjärtligaste sätt att Magdalena Andersson måste skärpa sig och att hon rejält har misslyckats som regeringsbildare. Presskonferensen var en stilövning i passiv aggressivitet.

Det går att förstå honom. Efter valet utropar sig Andersson till valsegrare, Tobias Baudin är ilsken för att Andersson inte gratuleras tillräckligt och Ulf Kristersson begär entledigande. Men en valseger som inte går att göra till en regering är ingen seger.

Det är uppenbart att vinna valet och att kunna styra landet är två olika saker. Andersson har inte ens klarat det första.

Det enda som har hänt sedan valnatten är att Andersson har tjurat. Som en tonåring i nian med ambitionen att vara cool surade hon på Vänsterpartiet och vägrade ta sonderingsuppdraget. Det var inget tillfälle då partiet kände stolthet. Hon som lovade stabilitet och styrka visade sig ha en mognad jämförbar med den del av befolkningen som åker moped till skolan. I regeringsfrågan har hon inte åstadkommit något.

Valvinnaren Andersson måste självklart prövas först. Inte bara i en samtalsrunda utan i en riktig votering. En rolig bisak med en sådan votering är att den samtidigt visar om medierna hade rätt eller fel i hur blocken målades upp innan valet.

Norlén har lärt sig av historien. Borta är de kravlösa pratrundorna; nu gäller skarpa deadlines. Den tuffare stilen är välkommen. Sverige behöver en regering och det finns ingen anledning att låta detta dra ut till januari. Antingen klarar Andersson förhandlingarna, eller så får hon ge upp. Står Centerpartiet fast vid sin syn på SD blir det nyval – svårare än så är det inte. Talmannen har tagit så god kontroll över processen som är möjligt.

Men in på scenen kliver Centerpartiet och vill ha ett möte med alla de fyra partierna. Det är uppenbart att det är ett bulvanupplägg där Centerpartiet tar den politiska risken och Andersson är livrädd för ytterligare ett misslyckande. Andersson behöver mötet men vågar inte bjuda in i fall någon säger nej, så det blir Centerpartiet som får ta rollen som vuxen. Upplägget är för transparent för att kunna tas på allvar.

Mötet sätter också fingret på ett annat problem. Alla beskrivningar av hur det är att förhandla med, eller kanske mot, Andersson landar i ungefär samma beskrivning. Hon är hård, påläst och enormt fokuserad på detaljer. Det är bra egenskaper för budgetdetaljer. Anderssons personlighet blir ett hinder. Hon är en siffernisse, inte en samlande ledare som får folk att vilja komma överens.

Men att lösa konflikten mellan C och V är inte en fråga om detaljer. Det saknas en gemensam syn på nästan allt. Det enda de kan enas om är att Åkesson inte får bli minister. Oenigheten gör det också omöjligt att köpa ut partierna med sakpolitik. Får V karensdagar så lämnar C. Får C sänkta skatter lämnar V. Så är det i fråga efter fråga. Konflikten gäller även mellan C och MP i frågor som skog, ägande och skydd av natur.

Ytterligare ett exempel på där det inte går att samsas är vargfrågan och andra frågor för landsbygden. Hur många på landsbygden accepterar varg runt knuten och avverkningsförbud bara för att stoppa Åkesson? Och hur högt bensin- eller elpris är väljarna faktiskt beredda att betala för att hålla SD borta? Det är svårt att föreställa sig stå vid pumpen och leende betala 30 kronor litern.

Även om Andersson mot förmodan skulle lyckas sy ihop ett samarbete blir regeringen djupt dysfunktionell. Det går inte att leda ett land på den enda gemensamma nämnaren att stänga ute ett annat parti. Det är mobbning, inte en vision för ett land. Hennes problem handlar inte om tid, utan om politisk verklighet. Kan hon inte få ihop sitt underlag är det bara att beta av de fyra omröstningarna under hösten och gå till nyval. Det framstår alltmer som den mest förhoppningsfulla vägen framåt.

Läs även: Magdalena Anderssons starka ledarskap föll innan riksdagen öppnade

Följ mig gärna på X/Twitter