Hjort: Magdalena Anderssons starka ledarskap föll innan riksdagen öppnade

Magdalena Anderssons regeringsbildning hade kunnat vara som att se en olycka i ultrarapid. Den där känslan av en oundviklig krasch som inte går att stoppa. Men det går mycket fortare än så. Nu är det allt mer som en snöboll som rullar fortare och växer.

Anderssons löfte var att vara en stark statsminister. Det löftet sprack innan riksdagen öppnade.

Gårdagens val av talman visar på ett par saker som är väldigt viktiga i den kommande regeringsbildningen.

Det första är att V saknar förtroende för Andersson och väljer en person som de inte tror kommer att lura dem.

Det andra är att V menar allvar med sina krav på ministerposter. De är inte längre en dörrmatta åt Socialdemokraterna.

Det tredje är att Andersson är en mycket svag ledare och inte klarar att få ihop en grupp. V är hårda, och Andersson kan inte leda dem. Det gör att de i hög grad kommer att styra henne. Misslyckas man med att få ihop en omröstning om en talman kommer det att bli svårt med en budget, liksom med utrikespolitiken och säkerhetspolitiken. Gissa om det är Anderssons nyfunna intresse för Nato eller Vänsterpartiets misstro som kommer att dominera?

Socialdemokraternas val av talmanskandidat är också intressant. Johanna Haraldsson är ingen känd person eller någon som har en stark roll. Att hon nomineras i stället för namn som Anders Ygeman eller Morgan Johansson tyder på att det redan nu finns en falangstrid om ministerposter. En strid Andersson inte har kontroll över. Det skulle också få henne i en besvärlig position om någon faller som talman men sedan ska nomineras som minister.

Anderssons löften från valkampanjen ekar tomt och dystert. Hon lovade att vara en stark statsminister och hon skulle vara en kontrast till kaos. Nu visar hon sig vara dess dirigent. S lovade en regering utan kaos. I bästa fall kan Andersson få ihop en regering utan gemensam politik.

Facit förvånar inte, men det är på sitt sätt anmärkningsvärt hur många som trodde på henne.

Löftet om den starka statsministern krossades av Vänsterpartiets trötthet på att vara Socialdemokratins lillebror. Kravet på att tas på allvar, att få riktig makt och att vara med och bestämma på allvar underskattades av Andersson.

Samtidigt felbedömdes en annan fråga. Vänsterpartiet utmanar inte bara i regeringsfrågan utan slår direkt mot Socialdemokraternas identitet. Socialdemokraterna förväntar sig att alla ska anpassa sig till dem. Vänsterpartiet fick efter över 100 år nog. Socialdemokraternas dominans tappade sitt skimmer och kvar fanns en arg skolgårdsmobbare.

Andersson vill som straff för talmansbråket inte bilda regering. Talmannen får tillbaka uppdraget. Hon framstår som en tjurig unge. Det är också ovärdigt att se någon som vill leda ett land stå och peka finger och gnälla om att det är någon annans fel. Det krävs inget ledarskap för att hålla ihop partier när alla tycker lika. Det prövas först när någon säger nej. Och där föll Andersson direkt.

Vänsterpartiet står på sig och visar tydligt att det inte går att skälla, bråka eller mobba sig till underkastelse. De vill ha och kräver ministerposter.

Ministerposterna är viktiga eftersom det avslutar en nästan 110 år lång ökenvandring för vänstern. De skulle få en historisk acceptans och med den bli en del av den demokratiska familjen. Den striden om identitet är lika viktig för V som det är för S att vara dominanta.

Striden är egentligen inte om regeringen nu utan om framtiden. Om Anderssons framtid, eftersom hon inte får fyra år till i opposition utan kommer att tvingas avgå. Men det är också en fråga om var socialismen formeras. Är det en hård vänster som i V eller en ljusröd, blek kopia av Tidöpartierna?

Till det finns problemet med Anderssons ledarskap. Det handlar mer om henne än om ideologi. Det finns ingen plan eller vision bortom att få makten. Det ger ett enormt utrymme för både triangulering och kompromisser, men tömmer också ett parti på innehåll.

Lägger man till att Andersson inte har någon koalition som vill något mer än att få bort Tidö blir det ännu tunnare. Hon saknar vänner, det saknas kompetens att styra landet och det finns inte ens ett riktigt program för framtiden.

Sannolikheten att Andersson ska misslyckas med att bilda regering har ökat. Hon är både otrevlig mot V och svag. Får hon trots allt ihop en regering är det stor risk att det är hon som bor i Sagerska, men Ida Gabrielsson som bestämmer.

Det fanns nog många som trodde på Socialdemokraterna när de lovade stabilitet och en stark ledare. Få räknade nog med att få en ledare som rasade ihop innan riksdagen formellt hade öppnat.

Det är dags att ta regeringsbildningen på allvar.

Läs även: SVT har mångfald utom där det räknas

Följ mig gärna på X/Twitter