Hjort: Enighet på menyn Tidöpartiernas viktigaste fråga inför valet

Det ska bjudas på lunch i Strängnäs i dag. Det äts många luncher, men just den här är speciell. Statsminister Ulf Kristersson har bjudit in partiledarna i Tidösamarbetet för att enas om färdriktningen inför kommande mandatperiod.

Enligt rykten blir det lasagne. En passande rätt – lite lagom rörig, men ändå med plattor som håller ihop den. Tidöpartierna kan vara svåra att samla, men betydligt lättare än den röra som Magdalena Andersson förväntas få ordning på. Ett förslag om hon bjuder på lunch är något slags linsröra som dessutom har skurit sig.

Det är också Kristerssons syfte med lunchen: att visa större enighet än hos oppositionen. Att markera att det inte har skurit sig. Märkligt nog, eftersom de senaste åren varit de politiskt mest stabila på länge. Där Andersson och Löfven hade ett fullt kaos, bägge tvingades att avgå och att flera gånger regera på oppositionens budget, har Tidösamarbetet visserligen haft konflikter, men begränsade. Den stora konflikten är regeringsmakten. En svår fråga men perioden har varit mycket stabil.

Samtidigt ställs Tidöpartiernas bråk ofta mot en medialt fiktiv bild av oppositionens enighet. Skillnaderna i till exempel ekonomisk politik är enorma. Så länge ingen kräver besked kan man blunda och låtsas.

Där finns en viktig insikt: Tidöpartierna samarbetar för att de vill något – att få ordning på Sverige. Oppositionen förenas främst i sitt ogillande av Tidö, framför allt av SD. De vill helst av allt stoppa det som kan förändra den politiska situationen. Hur de ska göra saker bättre har de ingen aning om. De kan inte ens enas om vad bättre innebär. Är det Vänsterpartiets avskaffade kapitalism eller Centern småföretagarparadis?

Kristerssons förhoppning är att det är detta som ska diskuteras i dag och i morgon. Att Tidöpartierna har tydliga prioriteringar: ekonomi, integration och kriminalitet. Och att oppositionen mest är överens om sin motvilja. Det är en tydlig kontrast. Det är en viktig fråga för väljarna att ta ställning till. Vill man ha ett Sverige med högre tillväxt, förbättrad integration och minskad kriminalitet, eller vill man rösta bort Tidö?

Ändå är det märkligt med oviljan, med tanke på hur ofta Socialdemokraterna röstar som Tidöpartierna. Det verkar som att vilka ministrarna är spelar större roll än vilken politik de driver. Det ska vara Tidöpolitik men den ska drivas igenom av Socialdemokrater.

Den stora utmaningen för Tidö handlar om regeringsfrågan. Ska SD få ministerposter eller inte? SD kräver det, KD och M tiger – och L säger att de fäller regeringen om det händer.

Kristerssons dilemma är tydligt: pressas L för hårt riskerar de lämna regeringen före valet. Då blir Tidö som Socialdemokraterna: kaos, en kollapsad regering och en osäker framtid.

Därför måste framstegen tas med myrsteg. Man får hoppas att L svänger – och framför allt genom att visa man kan enas i sakfrågor. Även om regeringsfrågan splittrar, måste man kunna enas mer än motståndarna kan.

Det är viktigt av flera skäl. Ett är att fler partier då kan bjudas in i samarbetet. Med riktiga reformer för tillväxt blir det svårt för C att hävda att framtiden är ett V-samarbete. I energi-, försvars-, migrations- och andra frågor står Tidö ofta närmare S än S står nära V eller MP.

Det skulle också göra det svårare för media att undvika jämförelser av enighet. Andersson är beroende av Tidö som en röd duk för att reta oppositionen till strid – men det räcker inte långt när man ska styra ett land. Att vara emot och att vara arg är en sak, men att kunna styra är en annan.

Vänsterpartiet har kvar medlemmar som kallar sig kommunister, de har problem med antisemitism och en djup motvilja mot Nato-samarbete. Centerpartiet ska samtidigt samarbeta med Socialdemokraterna. Ett exempel på Centerpartiets utopism är att två av deras samarbetspartier vill ha en särskild bankskatt. Flera av partierna är emot kapitalism, men C hoppas ändå få en liberal politik.

Om Andersson vinner valet är det mycket möjligt att budgetarbetet kraschar så hårt att man efter jul bara kan enas om en titel: ”Alla vi som hatar Tidö.” Någon gemensam politik utöver det finns inte. Man är inte ens överens om kapitalismens ska avskaffas.

Samtidigt har Tidöpartierna problem. År av ekonomiska reformer har gått förlorade i arbetet med att få ner inflationen. I ärlighetens namn handlar det nog lika mycket om interna svårigheter. Både Tidöpartierna och Sverige skulle ha behövt åtskilliga ekonomiska reformer för att få ordning på ekonomin, tillväxten och arbetslösheten.

Det mesta av besluten är förmodligen redan uppstyrda, så lunchen blir mest ett fototillfälle för att visa att man är hyfsat eniga. Förhoppningen är att onsdagen därefter handlar om när motsvarande lunch hos Andersson, Dadgostar, Helldén och övriga blir av – och vilka frågor de då säger sig vilja prioritera.

Att de inte trivs ihop är uppenbart. Bara för att man är sin fiendes fiende betyder inte att man är vän. Eller ens har trevligt ihop.

Läs även: Färmsfären, ett nav med makt i svensk politik

Följ mig gärna på X/Twitter