En varg besökte under helgen Lidingö. Förmodligen är det en varg från Bogösundslandet som tog sig över isen, var på en kortare utflykt, och sen återvände igen.

En skridskoåkare såg vargen springa över isen. Vargen verkade nyfiken och skridskoåkaren filmade den. Mannen blev förvånad över en varg som var så nära en storstad. Det är lätt att förstå.

Vargar brukar vara landsbygdsproblem. Storstäder brukar slippa problem med vilda djur. Men avståndet till djuren skapar också väldigt stora skillnader i hur de ses. De som gillar varg bor ofta i städer, de som lever med vargen är ofta inte lika glada i dem.

Ödet för en varg som gör mer än en blixtvisit utan stannar längre på Lidingö är med största sannolikhet skyddsjakt. Sannolikheten för att människor eller djur kommer att skadas är för stor.

Riskerna med en varg inne i en stad är förstås större än riskerna på landet. Ljud, ljus, människor, bilar och inte minst avsaknad av platser att gömma sig på stressar vargen så att den kan bli farlig. Så för att vara säker är risken stor att vargen tas av daga. Det är bättre att ha säkerhetsmarginal.

Vargar på Lidingö är ovanligt. Det verkar ha gått nästan 15 år sedan sist, även om de observationerna inte var lika goda som nu. Kanske är det mer.

Delar av Lidingö är obebott och har gott om vilt och skulle kunna bli ett utmärkt vargrevir. Tanken på ett vargrevir på Lidingö togs upp av Smålandsposten för ett par år sedan. Eftersom vargen ändå inte är farlig vore det väl en bra plats för ett vargrevir?

Problem med mat kan lösas enkelt genom en mindre kommunal fårhage som dagtid är en 4H-gård. Finns det oroade, kanske till och med lättskrämda, öbor går det att ha ett viltstängsel eller så kan folk flytta. Vargen var ju där först och det är vi människor som tränger oss in i deras marker.

Det finns faktiskt fler fördelar. Vargen skulle kunna bidra till turism också. För barnfamiljer och joggare kan det ge en extra trygghet att de inte är ensamma i skogen utan att någon håller ett öga på dem. Vargens aptit skulle dessutom hålla inte minst rådjurens antal nere så det skulle dessutom förebygga trafikolyckor.

Varg på Lidingö borde väl bli en succé? Självklart inte. Men det sätter fingret på problem med varg och människor.

Rädsla eller otrygghet är återkommande i vargfrågan. Perspektivet på varg är oftast att det där med att vargen slår husdjur och tamdjur är en del av en lantlig livsstil. När folk lyfter fram att de upplever en otrygghet kring sina barn brukar det kontras med att under de ungefär hundra år Sverige var vargfritt fanns inte en enda vargattack! Bara en sådan sak.

Ja det dryper av ironi. Kanske misslyckad sådan. Men det finns en allvarlig kärna. Trygghet ska inte vara en lyx oavsett om det rör människor, husdjur eller tamdjur. Ett liv på landsbygden är inte ett paket där oro behöver ingå. Vargar ska inte få skapa otrygghet.

På samma sätt är det självklart med trygghet för människor och djur i staden.

2016 dödade en grävling en katt på Södermalm i Stockholm. Snabbt kallades skyddsjägare in. Jägaren berättade för media att om en grävling blir ett hot mot katter och andra husdjur, då brukar de avlivas. Flera tidningar skrev om händelsen, och en dödad katt blev riksnyheter.

Grävlingen är ett dubbelsidigt mynt. Det är en rolig berättelse om hur långt från naturligt liv många stadsbor har kommit. Men det är också en berättelse om skillnaden mellan stad och landsbygd, där stadens katter har ett skydd som landsbygdens saknar. Men inte bara katter utan andra som bor på landsbygden har ett svagare skydd.

Varg och människor är en dålig kombination. Faktiskt värre än katter och grävlingar. En grundregel i rovdjursförvaltningen är att varg bör hållas borta från områden där människor bor.

Oavsett om den platsen är på Lidingö eller på landsbygden.