Den nya säkerhetsordning som har börjat ta form efter att Donald Trump tillträtt som president skiljer sig på flera sätt från den tidigare. En av de största förändringarna är att Europa, eller snarare EU, har placerats på avbytarbänken. När världspolitiken avgörs är EU inte längre en självklar deltagare.

Den ordning som dominerat sedan andra världskriget har präglats av en stark axel mellan Europa och USA. Världskrigen började i Europa och spred sig därifrån, och det var europeiska stormakter som koloniserade stora delar av världen. Under de åttio år som gått sedan andra världskrigets slut har kolonierna blivit självständiga, och nya maktcentra har vuxit fram.

Säkerhetspolitiskt har Europa vilat på två grundpelare. Den ena är historien – vi har varit världens centrum. Den andra är alliansen med USA – vi har litat på att de hjälper oss om situationen blir alltför instabil.

Europa har i mångt och mycket fungerat som den bråkiga lillebrodern, med storebror USA som yttersta trygghet. Men relationen har knakat i fogarna. Europa har under lång tid kritiserat USA och försökt kompensera sitt militära underläge med ett moraliskt övertag. Vid flera tillfällen har spänningarna varit särskilt påtagliga, exempelvis vid Frankrikes och USA:s konflikt i samband med det andra Irakkrigets utbrott.

Med Trump brast den historiska kopplingen över Atlanten. Europa står nu, åtminstone till synes, ensamt. När Ukrainas framtid diskuteras är EU inte längre en självklar part. Det är ett hårt slag mot den europeiska självbilden, men även mot vår ekonomi, säkerhet och globala inflytande.

I bästa fall är det ett förhandlingsutspel av Trump. Europa stängs ute, men får köpa en plats vid bordet om de bekostar den fredsbevarande truppen. Trump får äran för freden men slipper kostnaden, den får EU ta.

För Sveriges del är situationen ännu mer kännbart. När krismöten hålls om Europas marginalisering är Sverige inte ens en direkt deltagare – i stället representeras vi av Danmark, som talar för de nordiska och baltiska länderna.

Trump kan mena allvar med att kapa banden till Europa, eller så är det ett förhandlingstaktiskt spel. Han har länge krävt att Europa tar sin del av försvarsutgifterna inom Nato och har nämnt en nivå på 5 procent av BNP. Den siffran är troligtvis en förhandlingspunkt, då även USA ligger under den nivån. Men en radikal upprustning kommer att krävas.

Men oavsett Trumps avsikter finns det två starka skäl för EU att stärka sitt försvar. Dels för att behålla USA som en engagerad aktör inom Nato och förhindra att de i stället vänder sin uppmärksamhet mot andra delar av världen. Dels för att utgå från att Trump menar allvar – att vi måste förbereda oss på en värld där Europa står utan amerikanskt skydd och behöver försvara sig självt.

När Europa tidigare varnats för risken att bli beroende av rysk gas avfärdade många farhågorna. Europa fortsatte på sin inslagna väg, blev beroende – och drabbades hårt när kriget i Ukraina bröt ut. Varningarna ignorerades. Nu riskerar vi att gå samma väg med försvarsförmågan.

När Ryssland invaderade Ukraina reagerade Europa som tidigare – med en förhoppning om att USA skulle ta ledningen. Men med en aggressiv stormakt som granne borde EU ha rustat sig bättre, både för sitt eget försvar och för att kunna stötta Ukraina mer effektivt. I stället för att anpassa sig till en snabbt föränderlig värld fortsatte EU att fokusera på regleringar och sin roll som moralisk förebild.

Nu befinner sig Europa i en situation där vi måste utgå från att vi står ensamma. Vi vet inte om det faktiskt är så, om det kommer att bli så, eller om vi ens kommer att ställas inför en situation där vi får svaret. Men vi måste räkna med det.

Den danska statsministern Mette Frederiksen talade nyligen om en ny europeisk beslutsamhet. Kanske är det allvar, kanske är det återigen bara ord.

”Vi måste öka det militära stödet till Ukraina, vi måste producera mer och vi måste göra det snabbare. Och vi måste ta bort restriktionerna för ukrainarnas vapenanvändning så att de faktiskt kan försvara sig mot ryssarna utan att ha en arm vriden bakom ryggen. Ett eldupphör får inte leda till rysk upprustning följt av nya ryska attacker.”

Att vara arg över att Europa först nu inser vilken sits vi har försatt oss i löser inget. De problem vi står inför är stora och måste hanteras. Ukraina måste få både möjlighet och tillåtelse att slå tillbaka och försvara sig.

Samtidigt måste Europa bygga upp en militär infrastruktur som möjliggör produktion av krigsmateriel utan att vara beroende av USA. Inte bara för att kunna försvara sig själv, utan också för att behålla möjligheten att vara en relevant internationell aktör.

I en intervju för ett par veckor sedan höll den finske presidenten Alexander Stubb i hög grad med Trump. Han menade att Europa redan under Trumps första presidentperiod borde ha tagit sitt ansvar och att vi nu har tvingats inse verkligheten. Ska man vara ärlig har problemen med Europas militära förmåga diskuterats åtminstone sedan Obama. Men Europa har alltid skjutit på att ta kostnaderna och räknat med USA.

Det är också viktigt att inse att om Europa vill vara en global spelare måste vi bli det på egna meriter – inte genom att förlita oss på vänskap med USA.

Det är ett brutalt uppvaknande att USA drar sig tillbaka. För Europas del är det avgörande att detta inte leder till inbördes gräl och klagomål, utan till konkreta lösningar. Det är inte omöjligt att Trumps agerande är en del av hans ofta oförutsägbara förhandlingstaktik. Men oavsett vad, måste Europa ta ansvar för sin egen säkerhet – innan det är för sent.

Läs även: Det offentliga slöseriet måste stoppas