Europa står allt mer ensamt i världen och måste klara sig självt. Det viktigaste vägvalet för EU är att acceptera att lösningen är att minska politikens omfattning i stället för att tro att det finns en perfekt reglering som skapar välstånd.
USA pausar stödet till Ukraina, och det blir alltmer uppenbart att Europa står ensamt i en ny och ännu okänd världsordning. Trumps utrikespolitik tycks vila på två grundpelare – att göra affärer och att försöka sko Amerika på kort sikt.
På lång sikt är Europa oerhört viktigt för USA, inte minst som handelspartner. Men i vad som tycks vara en hemsnickrad merkantilistisk världsbild ses handel inte som en ömsesidig vinst utan snarare som en förlust. Det gör att axeln mellan USA och Europa är hotad eller till och med trasig.
Därtill kommer ett ego så skört att det är häpnadsväckande. Global politik har alltmer kommit att handla om personlig prestige snarare än konkreta resultat.
Det finns både utmaningar och möjligheter i detta, och både USA och Europa har en förmåga att resa sig starkare ur kriser. För USA:s del talar åldersfaktorn för att Trump-eran inte blir en långvarig rörelse, utan snarare något som står och faller med en enda person. För Europa är situationen mer problematisk.
Den europeiska utmaningen är att växa upp och åter bli jämlik med USA – inte bara ekonomiskt, utan även militärt och innovationsmässigt. Men Europas förnyelse får inte handla om att positionera sig mot USA, utan om att bli en jämbördig partner. USA och Europa är som två bröder som delar en historia och nu måste hitta en väg ut ur sitt gräl. De har inte blivit fiender; konflikten ligger mellan administrationerna, inte folken.
Men Europa har ett stort, mycket stort, problem av kulturell natur. Det finns en absurd tro på att staten skapar välstånd och att det är genom perfekt reglering som ekonomin blomstrar. Det finns mycket liten förståelse för att dessa regleringar i själva verket långsamt men obönhörligt kväver den europeiska ekonomin. Som Ronald Reagan uttryckte det:
”Government is not the solution to our problem; government is the problem.”
Politik är inte lösningen på Europas kris – det är det ständiga ekonomiska finliret som är problemet. I EU dominerar uppfattningen att de styrande i EU är de klokaste i Europa, och därför har de mer gemensamt med varandra än med medlemsländernas ”tjurskallar” som vill bestämma själva. I stället för att backa och låta folket skapa välstånd gaddar man ihop sig för att centralisera ännu mer makt. Europa behöver frihandel men inte överstatlighet.
Europas elit måste förstå att den inte löser problem – den skapar dem. Den politiska ledningen i EU är övertygad om att just den, och endast den, kan bygga välstånd. Det är egentligen inte en orimlig slutsats ur deras perspektiv, för utan den föreställningen blir EU:s omfattande byråkrati mest en gigantisk kostnad utan mening. Därför måste denna fiktion upprätthållas. Folken, å andra sidan, ser hur EU ofta skapar problem snarare än löser dem.
Den avgörande frågan är nu om Europa inser sin kris och klarar av att genomföra en politisk kursändring som leder till tillväxt – och därmed skapar resurser för att till exempel rusta upp och bli jämbördigt med USA. Det kräver att flera heliga kor, inte minst inom miljöpolitiken, slaktas. Energipriserna måste ner, elsystemen måste bli robustare, konkurrensen öka och skatterna sänkas – för att nämna några exempel.
Samtidigt måste Europa undvika att upprepa 1920-talets misstag genom att hamna i ett handelskrig och anamma en merkantilistisk politik liknande den USA tycks förespråka. Sådana åtgärder skulle enbart förvärra krisen och skapa ökade spänningar.
Europa behöver nu framför allt ta sig igenom en mandatperiod och samtidigt hålla sig på god fot med det amerikanska folket och dess förvaltning. Det är den politiska ledningen i USA som konflikten gäller – inte relationen mellan länderna som sådana.
Läs även: Northvolt-haveriet måste granskas
