Det finns något fascinerande i svensk media. Aftonbladet hade i tisdags en lång debattare av Dilsa Demirbag-Sten. Hon är tveksam till fängelse, och menar att det saknas forskning som visar att fängelse avskräcker från att begå brott.

Samtidigt rapporterar Expressen om en man som under tre dygn våldtagit och torterat en kvinna. Hon har slagits, bränts med cigaretter och han har stampat på hennes hals. Mannen är inte okänd för rättsväsendet, han har över 20 punkter i belastningsregistret för bland annat övergrepp mot andra kvinnor.

Nyligen släpptes han efter ett straff på fyra år och sex månader för våldtäkt, grov misshandel och grov kvinnofridskränkning. Då misshandlade han sin sambo väldigt kraftigt bland annat medan hon ammade. Han ska ha hotat henne genom att lägga ett bälte kring hennes hals och lyft henne så hon hänger i halsen och sagt att folk kommer tro att det blev för mycket så hon hängde sig. Då var han villkorligt frigiven från ett sjuårigt fängelsestraff för att ha våldtagit och torterat en annan kvinna genom att bland annat ha bundit henne och skurit i hennes underliv med ett rakblad innan han våldtog henne.

Det finns ett väldigt uppenbart mönster. Han begår brott, släpps och ger sig åter på en ny kvinna. Hitintills har varje gång han släppts resulterat i att en ny kvinna blir offer och med sannolikt fått sitt liv söndertrasat. Hur går man vidare efter tre dygns tortyr?

Här finns kärnan och vad som så många tillsammans med Demirbag-Sten missar. Fängelset finns inte i huvudsak för att skrämmas utan för att förhindra fler brott. När mannen nämnd ovan är inlåst kan han varken våldta eller tortera. Det viktigaste med straffet är just det – att förhindra honom att begå fler brott, så det inte blir fler brottsoffer.

Tanken med statens våldsmonopol är att skapa trygghet. Inte att ge en andra chans åt kriminella. Det är en central skillnad. Våldtäktsmannen har redan förstört flera kvinnors liv, så han har haft sin chans. Flera gånger.

Redan när våra fängelser började moderniseras för runt 200 år sedan fanns tanken om att sätta brottslingen i centrum. Han skulle sitta själv i sin cell och begrunda vad han hade gjort. Oavsett dock om fången drömmer om nya brott eller ångrar de han begått så hindrar fängelset uppkomsten av nya brottsoffer. Och det är det viktiga.

Tanken på vård av kriminella eller för den delen straff är underordnat att hindra uppkomsten av nya brottsoffer. Det primära är att människor ska vara trygga. Fängelserna finns för att skilja farliga människor från oss andra.

Det går att ha massor av olika infallsvinklar på hur fängelser ska vara uppbyggda, vilken vård, skolning med mera som ska finnas där. Och som i vissa fall kan hjälpa brottslingarna så att de efteråt kan enklare anpassa sig. Men det primära är att hålla farliga från oskyldiga.

Det är också så man ska se på straffen. Straffets längd ska primärt vara avsett för att inkapacitera personen så att den inte begår fler brott. Bedöms risken hög så har vi längre straff.