I helgen skrev Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson en text som är anmärkningsvärd – även för att vara en text i DN. Hon skriver om den ilska hon såg i sociala medier efter att Arla haft ett pyssel på baksidan av mjölkpaketen om bonden Hamid. Magnusson ställer den retoriska frågan:

– Visst finns det väl ett ord för folk som inte tål att det finns en person som heter Hamid?

Ordet hon söker är självklart ”rasist”, och för att verkligen understryka sin poäng illustreras texten med en bild på Hanif Bali. Hon tar dock inte steget fullt ut och kallar honom ”Onkel Tom” utan nöjer sig med ”edgelord” – en benämning på någon som medvetet tar provocerande ståndpunkter för att imponera och provocera.

Sedan traskar hon vidare och reducerar forskaren Daniel Schatz till ”frilansskribent”, Jessica Stegrud får sig en släng av sleven, och hon nämner även Mats Dagerlind.

Texten är faktiskt häpnadsväckande i sin ohederlighet. Magnusson skriver:

”Det är ett problem att invandrare över huvud taget existerar här, i Sverige, mitt ibland oss. Somliga tål bara inte detta. Och förlåt, men visst finns det ett etablerat ord för den sortens allergi?”

Kanske lyckas hon för en stund glömma att några av de hon namnger själva har invandrarbakgrund. Det verkar nödvändigt för att få tesen att hålla, eftersom problemet som många reagerar på egentligen är något helt annat.

Det sägs att Kinesiska muren är en av få byggnader som kan ses från rymden. Den höga häst som fungerar som arbetsrum för DN:s ledarredaktion är definitivt synlig. Och Magnusson satt förmodligen i den allra högsta kammaren när hon skrev sin krönika.

Det folk reagerar på är inte att det skulle finnas en mjölkbonde som heter Hamid – inte ens om det fanns tio. Det är självklart också så att Arla visste precis vad de gjorde och vilken debatt som skulle startas.

Reaktionen är en annan, och den handlar om något som har historiska rötter.

En av de återkommande konflikterna Jesus hade var med fariséerna – en grupp traditionalistiska judar som noggrant levde efter Mose lag. Den judiska skildringen av dem skiljer sig markant från den kristna, där de i kristen tradition ofta beskrivs som ögontjänare, högmodiga och falska. I Nya testamentet betonas konflikten mellan fariséer, som följer regler men ser ner på sina medmänniskor, och kristna, som menar att Gud ser till människors hjärtan snarare än deras laglydnad. Ett välkänt exempel är när Jesus säger att ”den som är utan synd får kasta den första stenen”.

Magnusson framstår som en modern, sekulär farisé. Hon försöker bygga moraliskt kapital – en gloria – genom att se ner på andra. Hon fördömer fiktiva synder och ger sina läsare en möjlighet att mysa över sin egen moraliska överlägsenhet samtidigt som de föraktar de ”onda”.

Ofta är det fult, inte minst bland moderna fariséer, att dela upp världen i ”vi och dem”. Att skapa en bild av de goda och de onda, de moraliska och de omoraliska. Men det är Magnussons huvudnummer: Ett vi som förfäras och ser ner på er som är onda. Ni, som lider av en ”allergi”.

Liknelsen med allergi är talande. Det bygger på en återkommande idé om att meningsmotståndare inte har en annan uppfattning, utan snarare en defekt. En nötallergiker har inte en annan syn på nötter – det är en sjukdom. Samma språkbruk används ofta om åsikter, där motståndarnas synsätt patologiseras och reduceras till psykisk ohälsa eller irrationella fobier.

Det grundläggande problemet är det som ibland kallas ”det privata är politiskt”. För vissa är varje tillfälle att inte politisera något en förlorad möjlighet. Allt blir politik – från maten vi äter till föräldraförsäkring, bilar och pensioner. Varje enskilt beslut blir en politisk markör, öppet för debatt och påverkan. Precis som fariséerna finns det ett gyllene tillfälle att påpeka den andres brister, oavsett om den önskar en moralkaka eller inte.

För fariséerna handlar det om att få peka finger. Politiken har gått från att vara en arena där två sidor försöker lösa problem gemensamt till en tävling i moralisk överlägsenhet. Själva problemen och deras lösningar är inte längre det viktiga – det viktiga är att framstå som den mest moraliskt rena.

För att låna Magnussons egen metafor är det hon vänder sig mot inte ett utslag av rasism – utan snarare en allergisk reaktion på fariséerna. På att allt görs politiskt och blir en plattform för självrättfärdighet. Folk är helt enkelt trötta på att bli uppläxade.

Det finns en utbredd trötthet på moralism, på de ständiga domarna och på dem som ”bara vill väl” – men bara när andra ser på.

Bråket kring Arla är fånigt på många sätt, liksom brösttonerna i efterdyningarna. Men konflikten kommer att växa och förvärras om inte det offentliga rummet avpolitiseras.

Läs även: Finansiera försvaret med minskat slöseri