Sverige har bland världens högsta skatter. Men när det krävs mer pengar för att rusta upp är pengarna slut och skatten måste höjas. Hur kan det inte finnas pengar till statens viktigaste uppgift - att skydda sin egen överlevnad?
Sverige är i stort behov av att rusta upp försvaret. Det talas om att höja nivån från 2 procent av BNP till 3,5 procent av BNP. Det första målet är att nå 2,6 procent av BNP till år 2030. Försvaret får då ett tillskott på 170 miljarder kronor, och det civila försvaret över 37 miljarder kronor fram till 2030.
Det handlar om enorma summor. Inte oväntat har en diskussion snabbt uppstått om hur detta ska finansieras. Professorn i nationalekonomi och ordföranden för Finanspolitiska rådet, Lars Calmfors, föreslår en ny fastighetsskatt. Finansminister Elisabeth Svantesson lutar åt att använda de medel som frigörs när överskottsmålet överges. Socialdemokraterna har presenterat en liten bukett av förslag på olika skattehöjningar och nya skatter. Det finns också förslag om att låna för att finansiera investeringarna.
För ett par år sedan lät det lite annorlunda. I opposition sa Svantesson att:
– Svenska folket är ett av världens mest beskattade folk. Att staten inte kan finansiera och prioritera de mest viktiga uppgifterna utan att höja skatten ytterligare, det tycker jag är befängt.
Vidare sade Svantesson statens inkomster skulle öka om man skrotade planerna på en familjevecka och höghastighetståg, minskade biståndet och såg till att fler invandrade personer kom i arbete.
– Det är bara lata regeringar som måste höja skatten, för att man inte förmår att prioritera, säger hon.
Det är anmärkningsvärt att det kanske mest självklara – omprioriteringar och effektiviseringar – knappt diskuteras trots vad Svantesson sa förr. Borde inte politiker först se över hur de använder de pengar de redan tar in, innan de överväger att höja skatter eller låna mer? Borde inte det viktigaste vara att vara aktsam med medborgarnas pengar?
Den före detta moderatledaren Bo Lundgren skrev i en bok om hur budgetering borde utgå från noll – där man först ställer sig frågan vad som verkligen behövs i den befintliga verksamheten, sen adderar man kostnaderna som verkligen behövs. I dag är det vanliga synsättet att ta alla befintliga utgifter för givna och sedan bara diskutera vad som ska få mer pengar.
Ett enkelt första steg vore att skära ner på politiska verksamheter och projekt. Ett angränsande steg vore att lägga ner hela myndigheter som inte behövs. Liksom att se över floran av bidrag. Bidrag till exempelvis föreningar och enskilda personer är självklart mindre viktiga än försvaret.
Samtidigt finns en annan aspekt. Entreprenören Jens Nylander har, med hjälp av AI, analyserat enorma mängder offerter från kommuner och regioner. Av de cirka 900 miljarder kronor han granskade bedömdes ungefär var tionde krona, alltså 90 miljarder, som ren ineffektivitet eller slöseri.
Ett ovanligt men förmodligen mycket effektivt grepp vore att bjuda in Nylander för att identifiera besparingsmöjligheter. Minskade ineffektiviteter skulle i så fall kunna finansiera en stor del av försvarssatsningen.
Det finns flera sätt att angripa problemet – exempelvis genom att skapa antislöserienheter inom myndigheter, inrätta en separat myndighet för granskning eller helt enkelt satsa mer på utbildning i kostnadseffektivitet. Av praktiska skäl vore en separat myndighet sannolikt bäst, inte minst eftersom den som avslöjar att chefen slösar bort stora delar av budgeten annars skulle riskera en obekväm löneförhandling.
Men oavsett om man minskar slöseriet, omfördelar resurser eller bantar offentliga utgifter är det märkligt att den automatiska lösningen alltid tycks vara att öka statens intäkter. Tanken på att spara, bli mer effektiv och få ut mer av varje skattekrona tycks alltid vara avlägsen.
Sättet att tänka är inbyggt i det politiska språket. Det anses fint att ”satsa miljarder” på något, men när hörde vi senast en myndighetschef stolt berätta om hur mycket mer som har åstadkommits utan att budgeten ökats? Eller för den delen en myndighet som självmant begärt mindre pengar? Offentlig verksamhet fungerar som en deg – den förväntas jäsa, bli större och mer utbredd. Och som skattebetalare ska man glatt acceptera detta.
Att försvaret skulle vara det minst viktiga i budgeten är givetvis trams. Därför borde man börja med att säkra försvarets finansiering och därefter rensa bort onödiga utgifter. Den nuvarande diskussionen, där alla befintliga utgifter anses orubbliga och försvarsanslagen bara läggs ovanpå, är inget annat än politisk feghet.
De offentliga utgifterna utgör ungefär hälften av BNP. Där finns gott om utrymme – både för att finansiera försvaret och för ett par rejäla skattesänkningar. Om man vill och vågar.
