Debatten efter skolmassakern i Örebro har fastnat i den populistiska fälla som var så enkel att förutse. Politikerna måste agera, visa handlingskraft och demonstrera att de gör något – vad som helst – för att möta kraven på åtgärder. Som så ofta blir det jägare och sportskyttar som får ta smällen.

Varje politisk kris följer samma mönster. Allmänheten kräver att något görs. Någon åtgärd genomförs, inte nödvändigtvis för att den är effektiv eller genomtänkt, utan för att den ger intryck av att något sker. Det räddar politiken från kritik snarare än löser ett problem.

Ryggmärgsreflexen tycks alltid vara densamma, oavsett om det handlar om gängkriminella eller – som nu – en skolskytt: att skärpa reglerna för legala vapenägare. Det är märkligt, eftersom de är bland de mest laglydiga medborgarna i landet. Statsministern höll själv på att förlora sina vapen på grund av oaktsamhet.

Den här gången tycks reflexen dock ha slagit fel. Skyttar och jägare verkar ha nått en gräns där skuldbeläggningen har gått för långt. De pekas ut och behandlas på ett sätt som har passerat gränsen för rimlighet. Särskilt märkligt blir det eftersom gärningsmannen visserligen tagit jägarexamen, men aldrig tycks ha aktivt jagat. Att då utmåla jägarna som problemet är svårbegripligt.

Särskilt stor är konflikten kring AR-15 vid jakt. Det är ett vapen som inte användes vid brottet, men som ändå hamnat i fokus för eventuella förbud – något som många med rätta finner märkligt.

Halvautomatiska vapen med stora magasin kan orsaka enorm skada på kort tid, även i händerna på en otränad skytt. Det är ingen slump att de ofta används vid masskjutningar.

Samtidigt är dessa vapen viktiga för vissa typer av sportskytte och vid jakt på exempelvis björn och vildsvin. Om ett skott inte snabbt fäller bytet kan ett andra behövas, och halvautomater gör det möjligt att avfyra ett nytt skott utan att behöva sikta om.

Stormen inom partierna och det massiva motståndet från skyttevärlden tycks ha förvånat – och antagligen chockat – politikerna. Beslutet att verka för ett förbud var inte förankrat i partierna och togs i hast. Många lokala politiker och riksdagsledamöter dränktes snabbt i kritik från en kunnig och engagerad grupp vapenägare.

Den grundläggande frågan är varför just de uppfattas som problemet. Tiotusentals människor riskerar att förlora sina vapen för att staten plötsligt fått för sig att de utgör en potentiell massmördarrisk. Samtidigt erkänner statsministern att han har tappat kontrollen över 14-åringar som kastar handgranater. Ilskan är enkel att förstå.

Gärningsmannen hade haft psykiska problem sedan tonåren, tycks aldrig ha klarat av att sköta ett arbete eller fungera väl. Enligt polisen låg sannolikt en konflikt med Komvux bakom attacken. Att då utmåla jägare och sportskyttar som det stora hotet är en populistisk slutsats. För egentligen tycks det vara vården av psykiskt sjuka som havererat – liksom polisens förmåga att agera.

Den fråga som många skyttar nu ställer sig är: Är vi farligare idag än vi var för en vecka sedan?

Tidöpartierna vill visa handlingskraft, men deras beslut tycks ha fått en effekt de inte förutsåg. En halv miljon vapenägare är upprörda, och oron sträcker sig långt utanför dem som direkt riskerar att drabbas. Vilka vapen kan förbjudas härnäst?

I detta fall begicks morden med legala vapen, men brott där sådana används är mycket ovanliga. Vapenägare är hårt övervakade – så hårt att det ibland blir problematiskt. Så sent som förra veckan vann en man ett mål där han fick tillbaka sina vapen efter att hans licenser dragits in enbart för att han sökt vård för depression. Kraven på vapenägare är så höga att det riskerar att hindra att de söker vård.

Jägare och skyttar är också en grupp som ofta röstar utifrån sina fritidsintressen, vilket gör dem till en viktig väljarbas för högern. Risken är att de stannar hemma i nästa val om de känner sig svikna.

Frågan kommer sakta att sjunka undan från den politiska dagordningen. Men för dem som drabbas av lagändringar kommer den att vara högst levande – under lång tid framöver.

Minst ett och ett halvt år lär krävas för att få igenom en ny lag, med lagrådsremiss, proposition och andra processer. Det innebär att frågan landar mitt i en valrörelse. Direkt berörs kanske hundratusen väljare som röstar i just den här frågan. Men om man inkluderar dem som generellt ser Tidöpartierna som svekfulla och populistiska blir gruppen långt större.

Det finns därför tid att kontakta sin riksdagsledamot och försöka stoppa frågan.

Att frågan kan tas i valrörelsen innebär också att partier som AFS och MED plötsligt får en större chans att ta sig in i riksdagen. Även Centerpartiet kan komma att inse frågans sprängkraft. Vi skulle kunna få ett nytt 2010, där Sverigedemokraterna snuvade Alliansen på en majoritet – fast denna gång är det Tidöpartierna som förlorar makten genom att ett nytt parti kommer in i riksdagen.

För Moderaterna och Sverigedemokraterna vore det särskilt förödande att ta emot röster från jägare och sportskyttar, bara för att sedan svika dem genom att agera precis som Socialdemokraterna skulle ha gjort.

Att driva en populistisk politik med symbolhandlingar kan verka enkelt i stunden. Men att skapa en konflikt med en stor och engagerad väljargrupp kan visa sig bli mycket kostsamt.

Läs även: Ska biståndspengar gå till politik?