Beslutet att lägga ner den amerikanska biståndsorganisationen USAID kommer att väcka stor debatt under lång tid. En sådan fråga är vad som händer i det vakuum som uppstår när USA drar sig tillbaka. Kommer Ryssland och Kina att ta chansen att öka sitt globala inflytande? Men framförallt kommer användandet av biståndspengar att diskuteras.

Diskussionen kommer också att nå Sverige, där många kommer, med rätta, att argumentera för att även Sida, ForumCiv och liknande organisationer borde avvecklas. Dessa organisationer hanterar stora summor skattepengar, men redovisningen av vilken nytta pengarna faktiskt gör är ofta bristfällig. Det är därför inte förvånande att många är tveksamma till verksamheten.

Bistånd som sköld mot kritik

Försvararna av dessa organisationer lyfter ofta fram deras humanitära insatser: mat till svältande, mediciner till sjuka och preventivmedel till utsatta grupper. Kritiker möts ofta med anklagelsen att de motsätter sig dessa insatser. Men är frågan verkligen så enkel?

Ett exempel är Harvardforskaren Daniel Schatz, som har påpekat att Sida bedriver en egen Mellanösternpolitik, ofta i strid med Sveriges officiella utrikespolitik. Bland annat har Sida valt att inte betrakta Hamas som en terroristorganisation utan en ”väpnad grupp”. De lyfter inte fram palestinsk terrorism som ett hinder för fred och beskriver utvecklingsproblemen i de palestinska områdena som enbart en konsekvens av ”ockupationen”, snarare än en fråga om lokala beslut och vilja. Detta skiljer sig tydligt från regeringens linje.

Utrikespolitik ska inte outsourcas till tjänstemän eller myndigheter. Det är regeringens ansvar. Om Sida och dess personal inte förstår detta, eller inte kan erkänna att Hamas är en terroristorganisation, bör de istället bedriva sin verksamhet som en privat insamling – inte med statliga medel.

När bistånd blir politik

Problemet är att biståndsorganisationerna ofta utvecklas till politiska projekt, där skattepengar används för att finansiera aktivism. När kritik uppstår bemöts den sällan sakligt. I stället används biståndsverksamheten som en sköld. Det går att ställa många frågor om varför Sida exempelvis ansåg det rimligt att ge det brittiska mediabolaget BBC 268 362 888 kronor mellan 2013 och 2024. Samtidigt är det få som försvarar biståndsorganisationerna genom att lyfta sådana exempel.

I stället för att ta till sig av kritiken och anpassa sig efter den politiska linjen upprepas gång på gång att organisationerna måste få finnas. Men om de verkligen bedriver en så viktig verksamhet borde de väl vara de första att rensa ut problem som politisering, aktivism, korruption och lyxliv för personal?

Bortom all kritik

Ett rimligt perspektiv vore det motsatta: biståndsorganisationerna borde vara de som är mest angelägna om att undvika all form av missbruk och politisering, just för att skydda dem de vill hjälpa. Sida borde inte driva en egen utrikespolitik. UNRWA borde inte ha kopplingar till terrorister. Röda Korset borde ha rimliga löner.

Det handlar om trovärdighet. Om dessa organisationer verkligen vill hjälpa utsatta människor, måste de vara bortom all kritik – precis som Caesars hustru, som inte ens fick vara misstänkt för felsteg.

Om biståndsorganisationer används för att driva andra intressen, vare sig de är politiska eller ekonomiska, utsätter de i slutändan de mest utsatta för fara. Skepsisen kommer att växa, och hela verksamheten riskerar att hotas. Hade Sida enbart fokuserat på de mest utsatta, hade kritiken varit minimal. Och kostnaderna mindre. Men när pengar istället går till exempelvis Civil Rights Defenders verksamhet i Sverige, blir ifrågasättandet desto mer berättigat.

Bistånd är bistånd, och politik är politik. De två måste hållas isär. När kritiken mot organisationerna uppstår är det viktigt att fråga sig varför. Handlar det om politisering, ineffektivitet och slöseri – eller är det en genuin ovilja att hjälpa? I många fall verkar det snarare vara det förstnämnda.

Läs även: Är Petra Lundh rätt person att hantera våldsvågen?