Ibland är det inte viktigast att få en bra politik eller att få igenom ett förslag man länge önskat. Ibland handlar politiken bara om att vara emot någon, oavsett varför. Mycket styrs av känslor – framför allt känslan av rättfärdighet. Den känslan blir ofta viktigare än att faktiskt göra rätt.

Ett exempel är matmomsen. När sänkningen till slut kom med i budgeten blev det plötsligt en politik som gynnade höginkomsttagare. Bara månader tidigare hade samma sänkning beskrivits av Vänstern som avgörande för att barn inte skulle behöva somna hungriga.

De senaste dagarna har vi sett ett liknande exempel. Men först – tänk efter. Såg du några feminister jubla, hylla eller ens nämna Moderaternas senaste utspel? Märkligt nog, de syntes inte till.

Häromdagen presenterade Moderaterna ett nytt integrationsförslag: Sverigekontraktet. I detalj är förslaget inte färdigt. Det ska först behandlas på partistämman, sedan förhandlas med andra partier och – med lite tur – bli verklig politik.

Grunden är dock tydlig. Det handlar om en värdegrund som migranter ska skriva under för att kunna få medborgarskap eller ekonomiskt stöd. Bland punkterna finns jämställdhet, barns rättigheter, självförsörjning och respekt för lagar – kort sagt, grundläggande värderingar om svensk syn på frihet och jämlikhet.

En central del gäller kvinnors rättigheter. Kvinnor ska inte särbehandlas, de ska ha rätt att skilja sig och skyddas från våld i hemmet. Ett kontrakt löser inte hederskulturen i ett slag, men det kan få betydelse. Kvinnor vet att deras män skrivit under, barn vet att föräldrarna gjort det. Det är mer än signalpolitik – eftersom kontraktet knyts till både bidrag och medborgarskap.

Om man vågar stå fast vid kontraktet och dess innehåll kan det bli ett viktigt steg mot att bryta hedersförtryck. Ett steg mot att kvinnor får klä sig som de vill, skilja sig eller fatta egna beslut.

För fem år sedan uppskattades att 250 000 personer i Sverige levde under hedersförtryck. Siffran är knappast lägre i dag. Det är framför allt kvinnor och flickor som drabbas.

När mycket av den klassiska feministiska agendan redan är uppnådd bland svenskar så har spelplanen förändrats. Med migrationen har ett patriarkat kommit som inte bara är ett läskigt monster som man skrämmer varandra med när F! har talarkvällar – utan en brutal verklighet.

Mord på kvinnor som vill skiljas. Misshandel av barn som vill ha pojkvänner eller välja sina kläder. Och de mest upprörande fallen – balkongflickor.

Att Moderaterna nu lanserar något som åtminstone kan mildra delar av detta borde få Annika Strandhäll, Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg och andra att jubla. Att rada upp sig i Johan Forssells trädgård med sång, hembakt och rosa mössor. Tusentals flickor kanske kan slippa hedersförtryck.

Men så blir det inte. För även om delar av förslaget är otydliga eller teoretiskt tveksamma är huvudsaken att man inte får vara överens med Moderaterna eller Tidöpartierna. Hellre låta tonåringar leva under förtryck än att enas med högern. Det viktiga är inte vilka problem man löser utan vem man ger sitt stöd.

Kom ihåg att knäppskallarna som tiger är människor som gärna identifierar sig med solidaritet och medmänsklighet. I deras värld finns de goda, som delar deras åsikter, och resten är nyanser av brunt. Världen är inte mer komplicerad än så.

För många på vänsterkanten blir all kritik mot invandrargrupper liktydigt med rasism, även när det gäller självklarheter: att barn får välja sina kläder, att kvinnor får skilja sig. Då låser det sig. Man vet vad som är rätt, men tiger – eftersom det är ”fel” grupp som har åsikten. Det är sorgligt att inte kunna behandla alla lika.

Hur Sverigekontraktet kommer att se ut, eller vilken effekt det får, återstår att se. Men en sak är säker: har man minsta sympati med dem som lever under hedersförtryck, är det värt ett försök.

Läs även: Regeringsmakten är viktigare än elen – därför sprack energisamtalen