När energisamtalen kollapsade i förra veckan var det som förväntat en hel del fingerpekande. Socialdemokraterna menade att det var Sverigedemokraterna som låste allt med sin vägran att ge subventioner till havsbaserad vindkraft. Tidöpartierna såg Socialdemokraterna som problemet. Där det borde ha blivit en kompromiss blev det i stället samtal som inte nådde målet.

Socialdemokraterna är bundna av sin kongress som öppnade för statligt stöd till kärnkraft, om vindkraften fick ett liknande stöd. Det är en något märklig kompromiss eftersom den havsbaserade vindkraften kommer med flera problem.

Det första är att Försvarsmakten är emot eftersom det skapar ett skydd för en anfallande fiende. Både ljud från anläggningarna och skuggor från dem kan fungera som ett skydd från upptäckt.

Ett annat problem är att vindkraft dras igång samtidigt över ett stort område när det blåser. Produktionen stiger snabbt och priserna faller. Efter ett tag når priserna noll och ingen tjänar pengar. Ju mer vindkraft det finns desto snabbare når man negativa priser där all lönsamhet upphör – alltså för alla producenter.

Det tredje skälet ligger nära det andra och det är vindkraftens dåliga lönsamhet. Vindkraft kan inte bära sina egna kostnader utan behöver subventioner. Vän av ordning ställer sig då frågan varför vi ska subventionera något som ger förluster, slår ut annan lönsamhet och dessutom kommer att öka behovet av att subventionera kärnkraft.

Subventioner till vindkraft är ett bra exempel på när den ena handen inte har en aning om vad den andra gör. Det är en subvention som alltså inte bara kostar skattebetalarna utan också förstör annan verksamhet.

Socialdemokraterna kan inte hålla isär saker

Problemet ligger förmodligen ett steg bort. Tidöpartierna försöker i första hand lösa en akut energifråga. Priserna behöver sänkas för hushållens skull, och samtidigt behöver produktionen öka för att fler företag ska kunna kopplas upp. Tillväxt kräver mer elektrifiering.

För Socialdemokraterna är frågan annorlunda. Det enda de rödgröna är överens om är att försöka hålla Tidöpartierna, särskilt Sverigedemokraterna, från makten. Man vet vad man är emot men man kan inte enas om vad man är för. Det gör all politik till en fråga om regeringsmakten och att hålla ihop en koalition.

Det är bara att se på det kaos som uppstod senast Socialdemokraterna regerade. Stefan Löfven petades som statsminister, två gånger kördes regeringen över och fick styra landet på en budget som oppositionen röstade fram. Varje förhandling underströk hur Magdalena Andersson var beredd att sälja allt för att få sitta kvar.

När Tidöpartierna nu förhandlar med Andersson handlar det inte egentligen om vad som är bäst för Sverige. Det handlar om att få ihop ett program som Andersson kan få igenom med framför allt Miljöpartiet.

Det är Andersson som sitter i rummet, men bestämmer hon själv eller är det Miljöpartiet som egentligen styr? Andersson vet att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet är tuffa och inte backar. Vänsterpartiet fällde Löfven, och Miljöpartiet lämnade regeringen när det inte passade längre.

För Andersson innebar det att hon valdes till statsminister på morgonen och på kvällen, innan hon ens hade tillträtt, bad hon om att entledigas. Det är inget man glömmer snabbt.

Det finns en djup medvetenhet om vem det är som faktiskt bestämmer och den märks i energisamtalen. Eller kanske det ska ses som ett slags preliminära regeringsförhandlingar.

Vad händer nu?

Officiellt är samtalen strandade men flera parter menar att man är närmare varandra än förut. Det är viktigt eftersom Sverige har ett skriande behov av att få till en långsiktig politik för energiproduktion. Det är också helt centralt att få med sig Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna har använt nedstängningar av kärnkraft som en metod för att köpa sig regeringsmakten under både Göran Persson och Stefan Löfven/Magdalena Andersson. För att någon ska våga investera i kärnkraft krävs både bälte och hängslen. Då måste man få med Socialdemokraterna – och på ett sätt som gör att de inte byter fot.

För svensk del är det en tragedi att makten är viktigare än att landet mår bra. Hade Socialdemokraterna haft folkets bästa som sin prioritet hade man försökt köra över Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Men makten är alltid viktigast.

Läs även: Privat fusk eller offentligt slöseri – vilket är värst för välfärden?