Jag hittade nyligen en kortare text som jag skrev runt 2010. Texten skrevs efter ett möte med ENVI, miljöutskottet i Europaparlamentet, och redan då var vansinnet som skulle leda till Northvolt och liknande bolag smärtsamt uppenbart. Den ekonomiska teorin bakom den gröna ekonomin är så uppenbart absurd.

Det som diskuterades var hur Europa skulle bli rikt på den gröna omställningen. Alltså samma omställning som bland annat Centerpartiets avgående partiledare har utlovat ska bli ett bad i guld och som Socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson har lovordat.

Den modell som Europaparlamentet tänkte sig såg ut så här:

Först skapas tillväxt genom att man förbjuder gamla maskiner, fordon och andra produktionsmedel som fortfarande fungerar men inte räknas som ”gröna”. När dessa måste ersättas med nya, trots att de är fullt funktionsdugliga, skapas massor av jobb i de företag som tillverkar ersättningsprodukter för det som förstörts.

De ökade investeringarna pressar ner arbetslösheten och driver tillväxten i hela EU, vilket leder oss in i en grön guldålder.

Nästa steg är när reglerna blir internationella. Internationaliseringen sker genom att andra länder ser hur fantastisk den europeiska utvecklingen är och därför kopierar våra regler och krav på företag. Dessutom får detta en extra skjuts genom att ingen tillåts exportera till EU utan att uppfylla dessa regler. Som internationellt föredöme kommer vi att attrahera kompetens, kapital och växa snabbt.

När andra länder börjar kopiera våra regler skärper vi dem ytterligare, vilket ger oss ett nytt försprång och ännu mer tillväxt. Sedan upprepas proceduren gång på gång.

Eftersom hela världen förväntas vilja följa våra regler spelar det ingen roll om de är hårda och skadliga för ekonomin – eftersom det drabbar hela världen på samma sätt. Med andra ord blir det ett globalt kollektivt vansinne, men eftersom det är symmetriskt förblir det konkurrensneutralt.

Det låter mer som en plan från en Jönssonligan-film än verklig politik. Men här lades grunden till det vi ser i dag – och även till varför så mycket dumhet släpps igenom. Det finns en övertygelse om att alla vill följa efter, men att de av någon anledning behöver någon som går först.

Att dra en parallell till att vara först att hoppa utför ett stup är inte orättvist. I det här fallet är det ekonomin som får hoppa först – och givetvis är det inte politikernas egna pengar som står på spel, utan folkets. Det är vårt välstånd som är insatsen.

Ser man till den möjliga vinsten, står EU för ungefär 6 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Det placerar alla 27 EU-länder tillsammans mellan Ryssland och Indien, eller på en femtedel av Kinas utsläppsnivåer. Sverige ensamt står för 0,093 procent av de globala utsläppen, enligt siffror från EU:s Edgar-databas.

Modellen för att göra EU rikt imponerar inte. Men den förklarar entusiasmen och den totala blindheten inför hur enorma summor pengar slösas bort på vansinniga projekt.

Hade någon försökt sälja in en liknande modell för pensionssparande hade det snabbt slutat i katastrof. Ingen normalt funtad person hade lagt sina pensionspengar på ett sådant vansinne.

Men nu är det inte bara våra pensioner som investeras i dessa projekt – det är hela EU:s ekonomiska framtid som står på spel. Ser man till resultaten har framgångarna varit svaga. Miljarder har pumpats in i satsningar som vindkraft, Northvolt och liknande projekt, vilka snarare lett till konkurser än till guldregn. Och omvärlden verkar mer förbluffad över dumheten än ivrig att kopiera våra regler.

Det sägs att den dummaste personen är den som upprepar samma misstag och förväntar sig ett annorlunda resultat. Det är precis det vi ser – och det kommer att bli en av de svåraste sakerna att förändra.

En hel generation politiker skulle behöva bytas ut för att snabbt bryta sig loss från drömmarna om en grön guldålder och i stället fokusera på tillväxt, Europas försvar och att göra EU till en av världens stora globala aktörer.

Läs även: Fånig jakt på Maria Malmer Stenergard