Mordet på Salwan Momika framstår som ett allvarligt misslyckande för svensk demokrati. Utifrån det som hittills är känt mördades Momika för att han kritiserade islam – en självklar rättighet i en demokratisk rättsstat.

Det går att ha olika uppfattningar om koranbränningar, men de är lagliga. Man har rätt att genomföra dem, även om det upprör, provocerar och skapar ilska. Det är just därför yttrandefriheten existerar – för att skydda rätten att uttrycka åsikter som är impopulära eller provocerande. Det är en viktig del i demokratin.

Vad man däremot inte har rätt att göra är att hota eller bruka våld mot någon som provocerar. Där ligger det verkliga felet. Att provocera är tillåtet och kan i vissa fall till och med vara nödvändigt – men våld är aldrig en acceptabel reaktion.

Debatten hamnar dock vanligtvis fel. Kritiken riktas ofta mot dem som provocerar, snarare än mot dem som använder våld. Salwan Momika, Jyllands-Posten, Lars Vilks, Charlie Hebdo och Salman Rushdie anses i mångas ögon ha sig själva att skylla. Trots att listan över mördade och hotade individer växer, stannar debatten vid provokationen i stället för att, som i andra fall, fokusera på gärningsmännen.

Det verkliga problemet, som både måste diskuteras och hanteras, är det omfattande våldskapital som finns och riktas mot dem som kritiserar islam. Något motsvarande existerar inte när någon kritiserar buddhister, kristna, judar eller hinduer. Islam sticker ut på ett tydligt sätt.

Debatten måste skiftas till att handla om benägenheten att använda våld. Våld mot enskilda men också våld mot till exempel polisen som i fallet med korankravallerna. Där uppstod kravaller även i fall där Rasmus Paludan aldrig dök upp.

Även reaktionerna på Momika-mordet skiljer sig från andra. Jublet och glädjeropen är öronbedövande. Många menar att Momika fick vad han förtjänade – att den som hädar måste acceptera konsekvenserna av sina handlingar. Hade John Cleese mördats för att han var med i Life of Brian hade inte kommentarsfälten fyllts med hyllningar utan med avsky och avståndstaganden.

Att se människor jubla över ett mord är ovanligt. För de flesta är det stötande med ett mord även om offret uppfattas som en ond person. Men när det gäller Momika, och andra som har kritiserat islam, är reaktionen annorlunda. Här firas mordet, och det finns en utbredd uppfattning om att det var rätt.

Mordet på Momika och reaktionerna på mordet är inte bara ett angrepp på en enskild person – det är ett angrepp på demokratin, yttrandefriheten och de mänskliga rättigheterna. Det som är en ännu större fara är att mordet har så brett stöd, medan stödet för demokratin i samma grupper som hyllar mordet samtidigt verkar vara svagt.

Felet som om och om igen begås är att politiker och andra, i stället för att försvara demokrati och yttrandefrihet, riktar sin kritik mot provokatörerna. Förhoppningen tycks vara att om man bara backar lite till och undviker konflikt, så kommer situationen att lösa sig.

Journalisten Sofie Löwenmark summerar problemet väl:

”Om vi bara tagit pennorna och penslarna från Vilks. Om vi bara förbjuder Paludan. Om vi bara hänger ner 1 foto av Elisabeth Wallin. Om bara Paty inte visat karikatyren och om bara Theo van Gogh inte gjort filmen. Om Charlie Hebdo inte. Om Rushdie inte bara. Om bara ingen. Aldrig.”

Konflikten tar inte slut för att demokratin backar eftersom det grundläggande problemet är synen på våld och demokrati. Den konflikten blir allt tydligare.

Den blir tydligare eftersom konflikten handlar i grunden om två oförenliga synsätt. På den ena sidan står det öppna samhället, på den andra ett slutet. Vi måste välja sida – en kompromiss är omöjlig. Det går inte att ha både yttrandefrihet och ett förbud mot hädelse samtidigt. Det går inte heller att ha demokrati och våld mot meningsmotståndare samtidigt.

Samma principiella konflikt gäller våldsanvändning. Vi måste tydligt markera var vi står. Momika är varken den första eller sista som mördas för att ha betraktats som en fiende till islam.

Först när det sätts stopp för våld mot dem som hädar kommer morden att upphöra. Frågan är hur många fler som kommer att dö innan dess.

Läs även: Socialdemokrater är kriminalpolitiska opportunister