Diskussionen om sänkt straffmyndighetsålder är på förhand given. Men beslutet kommer att försenas och eventuellt vattnas ur, inte minst av Socialdemokraternas eviga försök att få billiga poäng.
Frågan om sänkt straffmyndighetsålder splittrar partierna. Utredningsförslaget som presenterades häromdagen föreslår en sänkning av straffmyndighetsåldern. Sänkningen är från dagens 15 år till 14 år för brott med ett minimistraff på fyra års fängelse, samt för försök, stämpling eller förberedelse till sådana brott. Därigenom skulle många sprängningar och mord kunna leda till att unga gärningspersoner kan straffas. I dag blir påföljden för 14-åringar att de lämnas över till sociala myndigheter.
Splittringen mellan partierna är tydlig. Vissa partier är helt emot förslaget, andra vill sänka åldern ytterligare, och det råder även oenighet kring vilka brott som ska omfattas. Även inom Tidö-samarbetet finns skilda uppfattningar.
De främsta argumenten för en sänkning är att om en person är gammal nog att begå exempelvis ett mord, bör denne också vara gammal nog att ta konsekvenserna. Ett annat argument är att sänkningen skulle ta bort farliga individer från gatan. En person som kastar in en handgranat i en bostad kan mycket väl begå samma brott igen. Dessutom kan unga få status genom att utföra grova brott utan att riskera straff.
Motargumenten kretsar främst kring den begränsade avskräckande effekten. Unga tenderar att inte överväga långsiktiga konsekvenser av sina handlingar. Dock kan det invändas att detta argument faller, eftersom en frihetsberövad gärningsperson inte kan begå nya brott.
Den genomsnittliga straffmyndighetsåldern i EU är 14 år. Sverige har sedan mitten av 1800-talet haft 15 år, och en sänkning skulle därmed innebära en anpassning till en ny verklighet. Gängkriminalitetens rekrytering av barn är ett nytt fenomen, och lagstiftningen måste förhålla sig till detta.
Mellan 2023 och 2024 mer än tredubblades antalet gärningsmän inblandade i mordplaner – från 26 till 93 fall. Polisen konstaterar att rekrytering av unga kan ske inom loppet av några timmar, en process som accelererats i takt med att rekryteringen allt oftare sker online.
Polisen beskriver också hur det existerar en slags ”jobbpool” där uppdrag, inklusive offer och ersättning, publiceras online, och där potentiella gärningsmän själva anmäler sig för att utföra brott.
Ett aktuellt exempel är i från i måndags. I maj avlossade en 14-årig pojke flera skott inne på en krog i Nyköping. Åklagaren kunde endast väcka bevistalan, det vill säga fastslå skuld, men inte yrka på straff. Veckan innan han greps hade han också försökt att skjuta, men vapnet klickade. Trots att pojken befunnits skyldig till fyra fall av mordförsök kan han inte straffas.
Att sociala myndigheter kommer att få honom att sluta begå brott är osannolikt, i stället kommer fler att skadas innan han straffas.
Ett annat fall , också från denna vecka, gäller en 14-årig pojke som vid två tillfällen beskjutit sammanlagt 13 personer. Trots att tingsrätten fastslagit att han sköt med uppsåt att döda kan han inte dömas till straff.
Hur frågan om straffmyndighetsålder kommer att avgöras återstår att se, men en sänkning av straffmyndighetsåldern framstår som sannolik. Utvecklingen av ungdomsbrottslighet är så allvarlig att det blir svårt att motivera att enbart överlåta hanteringen till sociala myndigheter och hoppas på det bästa.
Det finns också en uppenbar risk att debatten utvecklas på samma sätt som diskussionen om visitationszoner. När Tidöpartierna presenterade det förslaget röstade Socialdemokraterna emot. Nyligen föreslog de själva att stora delar av södra Stockholm skulle göras till en sådan zon. Denna omsvängning är inte bara anmärkningsvärd utan framstår som löjeväckande opportunistism.
Detta väcker också frågor om Socialdemokraternas interna problem. Finns det en falang som av ideologiska skäl först motsätter sig förslag, men som gång på gång tvingas backa när verkligheten gör sig påmind? Är det så tycks Magdalena Anderssons ledarskap vara påfallande svagt.
Frågan är viktig. Sverige skulle i dag behöva en bred politisk enighet för att bekämpa brottsligheten. Ju längre tiden går, desto svårare blir det att vända utvecklingen.
Socialdemokraternas nuvarande strategi – att först försöka blockera förslag och sedan plötsligt ändra position och driva dem ännu hårdare – är problematisk av flera skäl. Dels försvårar och försenar det lagstiftningsprocessen, dels riskerar det att leda till förslag som de senare presenterar är orealistiska eftersom de måste överkompensera.
Det är troligt att Socialdemokraterna så småningom kommer att ställa sig bakom en sänkning av straffmyndighetsåldern. Då kommer det sannolikt att framställas som en fråga som redan Per Albin Hansson drev. Resultatet blir ännu mer politiskt käbbel och ytterligare förlorad tid – där huvudfokus inte ligger på att lösa brottsligheten, utan på att återta regeringsmakten.
Magdalena Andersson kräver nu att en ”nationell task force” ska tillsättas och att en akut handlingsplan ska presenteras innan veckan är slut. Syftet tycks främst vara att signalera handlingskraft och vinna enkla politiska poäng.
Det hade varit bättre att faktiskt fokusera på att lösa problemen.
