Gabriel Heller Sahlgren borde vara en av de forskare som diskuteras flitigt nu. Trots en släppt rapport, och en artikel på DN debatt, är det väldigt tyst om honom. En replik på DN bemöter honom inte i sak, utan fokuserar i stället på att han är näringslivsforskare snarare än utbildningsforskare. Alltså fel diskurs, vilket kanske är förklaringen till att Sahlgren ser annat än vad som oftast diskuteras.

Sahlgren separerade PISA-resultaten mellan de med svensk och utländsk bakgrund. Delvis gjordes det redan av skolorna när många som inte hade svensk bakgrund exkluderades, något som bland annat riksrevisionen kritiserade.

Sahlgrens poäng med separationen är att för att se skillnaden i hur skolan presterar måste man mäta där det går att göra jämförelser över tid, det vill säga de som gått genom hela svenska skolan. Inkluderar man alla påverkas resultatet av de som inte gått hela tiden i svensk skola och därmed inte har kunskaper baserad på vad skolan gett dem.

Det Sahlgren fann var att de reformer i skolan som gjordes före 2010 hade goda resultat och lyfte elevernas kunskaper. Kunskapsnivån är ungefär i nivå med Finlands. Sett bredare skulle den vara en av de bättre i världen.

Har Sahlgren rätt, och det borde utredas, finns en stor risk att skolfrågan kommer att drivas i fel riktning. Lösningen på problemen i skolan är väldigt olika beroende på om problemet är att skolan presterar dåligt generellt och om det är en grupp som är långt efter en annan.

Är problemet att det finns en stor, och växande, grupp som inte gått i svensk skola, som saknar kunskap i språk, matematik och liknande, så måste lösningen vara riktade insatser mot den gruppen. Problemet ska lösas där det finns.

Löses inte problemet, och Sahlgren har rätt, så kommer många att gå ut grundskolan med undermåliga kunskaper, vilket ger problem för hela livet. Det kommer att försvåra att få jobb, att integreras och att fungera i samhället. Det skulle bidra till att skapa en underklass som permanentas och där det är svårt att ta sig ut.

En skola som är tudelad. En svensk grupp som får goda kunskaper och kan gå vidare i livet med breda möjligheter att välja. En invandrad grupp som inte har samma möjligheter och i bästa fall på egen hand kan komplettera kunskaper och få en chans på arbetsmarknaden. Där finns en orättvisa som är märklig.

Problemen när skolan fallerar ligger också i de val som elever kan göra. Morgan Johansson brukar prata om att kommunerna inte tar sitt ansvar för nyrekrytering till de kriminella gängen. I Johanssons värld får unga sin framtid ordnad i fritidsgården. Men lösningen är inte i första hand fritidsgårdarna utan skolan. Det är inte fritidsgården som ger möjligheter att ta sig vidare i livet och få ett jobb. Skolan är en större bit än fritidsgården.

Har Sahlgren rätt kan lösningen på mycket av problemen i skolan ligga i att rikta insatser och hjälpa de grupper som behöver hjälp. Om invandrade barn får motsvarande kunskaper som svenska begränsas deras framtid mindre och de blir friare att välja. Med fullgoda kunskaper efter skolan är världen och möjligheterna större. Då behöver inte förebilderna vara antingen Zlatan, någon rappare eller en gängkriminell. Då är vägen öppen att bli läkare, advokat eller vad man nu vill. Men skolan måste ta sin bit.

För att kunna lösa problemet måste vi förstå det. Är problemet i skolan stora grupper som saknar förkunskaper är inte lösningen att göra om hela skolan för alla. Lösningen är i så fall att hitta dem som har svaga kunskaper och hjälpa dem.

Risken är uppenbar att detta blir ytterligare ett område som ingen kunde se komma. Där det fanns risk att någon skulle bli utpekad som gjorde att det inte gick att göra något på tio år tills det var kris. Då har massvis av unga fallit igenom utbildningsmässigt för att politikerna struntade i dem och var rädda för kritik.