Magdalena Andersson är tydlig, men ingen vill lyssna på vad hon säger. Beskedet att hon är beredd att sitta i regering med alla, inte vill ge röda linjer eller besked i olika frågor är ett annat sätt att säga att vad som sker efter valet är underordnat att hon får sitta kvar. Utom möjligen om det skulle krävas stöd från SD.
Magdalena Andersson har fått mycket kritik för att hon inte vill ge några svar om vad som sker efter valet. Vilken politik hon vill föra och med vilka hon vill sitta i regeringen med. På samma sätt skämtas det om finansministern, Mikael Damberg, och hur han inte ville svara på DI:s enkät.
Det här är faktiskt ett besked. Och ett ganska viktigt samtidigt som det öppnar för en annan långt större fråga som kan rita om hela Sveriges politiska karta.
Beskedet är att makten är viktigare än ideologin. Det viktiga är att ha makten, att styra Sverige. Det är viktigare än detaljerna som väljare och media vill ha svar på. För att ta ett exempel: fastighetsskatten. Socialdemokraternas fastighetsskatt är en variant på Schrödingers katt. Kanske Schrödingers skatt. Om den finns eller inte finns beror på vem som öppnar lådan. Och vem som får öppna beror på valresultatet. Schrödingerfenomenet finns i många frågor från Somalitown till skatte- och ekonomifrågor.
Det finns ett par olika skäl till varför makten är så viktig för Socialdemokraterna. Några av dem är värda att diskutera.
Det första är den fackligt-politiska samverkan. Historiskt har partiet och facket varit två skänklar som hållit Sverige på plats. Facket organiserar och drar in medel och som tack verkställer partiet besluten som behövs. Facket snubblar på sin roll nu. Det är inte omöjligt att SD detta eller nästa val är större bland medlemmarna än S. I så fall blir det väldigt svårt att stödja S. Samtidigt skulle en separation innebära att facken tappar förmåner från staten. S behöver makten för att kunna behålla sin relation till facket och dess pengar.
Ett annat skäl är rent personligt. Magdalena Andersson blev inte statsminister i ett val, utan genom att ärva makten från Löfven. Förlorar hon makten i sitt första val är det en uppenbar risk att hon inte bara petas som partiledare utan också blir lite av ett skämt. Hon som fick makten men inte accepterades av folket, som gjorde sig av med henne.
Ett tredje skäl är utnämningsmakten. Genom att kontrollera regeringen så kan Socialdemokraterna administrera vem som får vilka poster. Utredare, ambassadörer, generaldirektörer och andra utses av regeringen. Och vilka de är spelar roll, framför allt om de är partilojala.
Karriären och därmed rekryteringarna är centrala. För att ta ett extremt exempel: Strandhäll. Var skulle hon kunna göra en motsvarande karriär som hon gjort i Socialdemokraterna? Och för att knyta sådana människor, och deras svansar, till partiet krävs makt.
Bakgrundsmakten är också viktigt för Socialdemokraterna. Även om man måste ge bort en del viktiga frågor till regeringspartier eller opposition för att behålla makten – frågor som kärnkraft, goda villkor för jobben eller Nato – så ger makten en möjlighet att sätta sin touch på alla beslut. Det är en skillnad på hur till exempel ett EU-direktiv om Andersson eller Kristersson är statsminister. Den bakgrundsmakten är enormt stor.
Det sista som ska nämnas är ödesvalet. För många till vänster är det ett ödesval. Om det förloras kan det visa sig att de hade rätt om SD och demokratin faktiskt är hotad. Eller så har de fel och då har de verkligen gjort bort sig. En liknande syn finns på klimatpolitiken och en del andra områden. Men framför allt finns ett annat hot. Ju närmare M och KD kommer SD desto större är risken att S blir en politisk satellit. Ett parti som för lång tid hamnar i opposition. Särskilt om en valförlust innebär att Lööf sparkas och C kommer tillbaka mot de borgerliga.
Så för Andersson är makten av många skäl viktigare än dess exakta utformning. Och det är en gammal inställning inom S. Redan Vilhelm Moberg konstaterade att socialdemokratin inte bara bars av en utan två idéer: att ta makten och att behålla den. Andersson vill inte ge några begränsningar vare sig för sitt regeringsunderlag, sin regering eller vilken politik hon vill föra. Därför att styra är det överordnade.
Hennes i dag enda röda linje är att hålla SD borta. Med S och SD allt närmare en egen majoritet ifrågasätts den positionen av fler och fler. Det är en fråga för en egen text som kommer senare. Men det är den kanske största frågan politiskt kring regeringsbildningen.
