Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA, skrev ett lite ovanligt inlägg på sin blogg nyligen. De varnar för att missbruk och förvanskning av nazism och Förintelsen leder till att begreppen blir urlakade och tappar betydelse och sitt allvar. I stället reduceras de till något närmast vardagligt.

SKMA menar att motivet inte måste vara illvilligt men att det blir konsekvensen:

”Avsikten med liknelserna behöver heller inte vara att trivialisera nazismen och folkmordet på Europas judar, men det blir konsekvensen.”

Stéfanie Bruchfeld, idéhistoriker med fokus på Förintelsen, utvecklar resonemanget och citeras:

”Å ena sidan förminskas och förvrängs Förintelsen, å den andra förytligas och felriktas analysen och debatten kring förslagen.”

SKMA är artiga och snälla men med tanke på hur debatten utvecklas borde de varit mer tydliga. Det handlar om att använda mördade judars kroppar som retoriska kuddar i en politisk debatt med en intellektuell nivå strax över barns kuddkrig.

Det är inte en fråga om okunskap utan en tro på att barn som kastas ovanpå vuxna för att fler ska kunna gasas till döds samtidigt är en hävstång i den dagspolitiska debatten. Det är en tro på att upprepa det bruna som ett mantra tills man uppnår ett slags moralisk överlägsenhet. En tro att det egna politiska engagemanget är en modern variant av syskonen Scholls kamp mot nazism, Rosa Parks mot rasism och andra. Även om syftet inte är antisemitism är resultatet det.

Allt som inte är populärt till vänster blir nuförtiden blåbrunt. Det bruna är alltid närvarande i debatten.

När Ulf Kristersson i förra veckan höll ett kort tal om gängens brott och hur de ska mötas blev det till nazism i Aftonbladet. Anders Lindberg, som antagligen har brunt eller svart bälte i dyngspridning, såg genast nazismen sticka fram sitt tryne. Det var ett ”Reichtag-moment” (hans felstavning).

Lindberg uppfattar talet som en parallell till hur riksdaghusbranden i Berlin 1933 användes av nazisterna för att föra över makt och montera ner demokratin. ”Auktoritära regimer utnyttjar gärna nationella trauman och kriser för att stärka sin makt och ta bort olika rättigheter för människor” skrev Lindberg. Uppenbart på allvar. Han menar, strax efter att tre människor mördades på ett dygn, att regeringen försöker skapa en diktatur genom att spela på en rädsla för brott.

Märkligt nog så tar det inte slut där utan blir värre. I en debatt på plattformen X mellan Lindberg och den svenske Harvardforskaren Daniel Schatz frågar Schatz om Lindberg menar, på allvar, att Kristerssons tal har likheter med Hitlers maktövertagande. Lindberg svarar:

”Jag menar att Timothy Snyder har rätt. Du har en tung bevisbörda om du vill visa motsatsen.”

Men den kände historikern Timothy Snyder har ju inte skrivit en stavelse om Kristerssons tal. Likheterna står ju Lindberg för och inte Snyder, så visst kan man anse att Snyder har rätt utan att köpa Lindbergs tolkning.

Att Sverige inte rör sig mot en diktatur är ganska enkelt att se, där finns ingen ”tung bevisbörda”. Lindberg och hans allierade kommer nog chockas av att Sverige i vanlig ordning kommer att ha val 2026. Liksom att det inte kommer att hittas några koncentrationsläger då. Kanske skyller Aftonbladet de uteblivna koncentrationslägren på att miljöprövningar stoppade byggloven. Att miljöbalken, eller art- och habitatdirektivet räddade oss från läger vore en dröm för Miljöpartiet. Annars kommer de ha svårt att bortförklara att det inte blev något svenskt Tredje rike.

Oavsett om det är Lindberg, Märta Stenevi eller någon av de andra som ser världen genom ett brunt filter och jagar nazism i varje politiskt förslag är gränsen för anständighet för länge sedan passerad.

Politik handlar om att samsas och lösa problem utifrån olika perspektiv. Hur vi är organiserade som stat. Den episka kamp mellan gott och ont som försöker förvandla svensk politik till ett antinazistlajv hör hemma på ett rollspelskonvent. Inte I riksdagen eller i de stora tidningarna. Det är en strid för pojkrummet, med en paus för när mamma kommer med mjölk och nybakade bullar.

Rollspelsstriden inte bara lakar ut Förintelsen och nazismen till oigenkännlighet utan den förgiftar också hela den politiska debatten. Hur ska man kunna få en bred överenskommelse om energi, skatter och andra frågor när den man ska samtala med anklagar en för att vilja bygga koncentrationsläger och införa diktatur?

Det är väldigt hög tid att sansa sig och acceptera att det skett ett maktskifte i Sverige. Maktskiften är något av demokratins kärna. Man behöver inte gilla den som vann valet men man behöver acceptera maktskiftena.

På samma sätt är en rimlig ton i det offentliga samtalet en ganska modest önskan.

Läs även: Sverige har blivit ett varnande exempel