När Magdalena Andersson var statsminister hotade det hela Natoansökan om Morgan Johansson skulle avsättas genom misstroendeförklaring. Men mycket skada skedde inte när han avgick. Efter det har han börjat komma med märkliga förslag som S-ledningen måste förstå komplicerar Natoansökan. En möjlighet är att Socialdemokraterna blev Natovänner när SD blev det och riksdagen fick en majoritet för Natomedlemskap. Att förstöra processen får både regeringen att framstå som inkompetent och räddar Socialdemokraterna från ett medlemskap de inte vill ha.
När Ukraina anfölls av Ryssland i februari gick det som en chock genom världen. Det var krig i Europa igen. Den internationella säkerhetsordningen riskerade att skrivas om. Världen hade, med rätta, ett stenhårt svar. Vapen, pengar, kunskap och annat gavs till Ukraina för att de skulle kunna skydda sig.
Samtidigt skakades Sverige. Invaggade i ett slags lite naiv tro om en tusenårig fred hade landet undvikit militärallianser och förklarat sig först neutralt och senare alliansfritt. Socialdemokraterna hade neutraliteten som sin heliga gral. Kålsupardoktrinen, att alla andra var ungefär lika ruttna, sitter djupt i rörelsen som ser Sverige, under socialdemokratiskt styre, som en moralisk stormakt.
I krigets inledning sade Moderaterna att de inte längre ville vänta på att Socialdemokraterna löste sin interna kluvenhet kring Nato. Om Moderaterna kunde få ihop en majoritet skulle de i någon form att inleda processen för ett svenskt Natomedlemskap. Socialdemokraterna blev ilskna men tog frågan i huvudsak med ro. De inledde en intern diskussion men det var inte mycket till jäkt. Flera ledande socialdemokrater, inklusive den nyligen avgångne Stefan Löfven, menade att medlemskapet var ett säkerhetshot som kunde utlösa ett krig med Ryssland. Men det var fortfarande ganska rofyllt. Sverigedemokraterna var försiktigt Natopositiva, men inte mycket mer.
Men Socialdemokraterna och media hade inte fångat stämningen inom SD, framförallt inte efter krigsutbrottet. Sverigedemokraterna ville ha ett eget försvar som räckte till att skydda Sverige, men på det vore en försvarsallians ett bra skydd. SD bytte sin försiktigt positiva hållning till ett riktigt ja.
För Socialdemokraterna måste det ha kommit som en chock. Plötsligt fanns inte bara en majoritet för Nato i riksdagen utan också ett hot om att använda den majoriteten. Att riksdagen sommaren innan ett val skulle rösta för ett närmade till Nato där Socialdemokraterna var emot var otänkbart. Frågan måste bort från dagordningen. Partisekreteraren pratade om att frågan måste dödas så man kunde prata om annat när man knackade dörr i valrörelsen.
Över en natt bytte alla ledande socialdemokrater uppfattning. Hela vägen från Sahlin till Andersson var man ute och pratade om hur viktigt det var att gå med i Nato. Det gick fort och det som skulle bli en partidialog blev mer av att tysta kritik. Striden kunde ju inte vinnas då regeringen var i minoritet och skulle förlora en omröstning. Räddningen blev att binda sig vid den finska masten. För Socialdemokraterna blev plötsligt broderskapet med Finland otroligt viktigt. Processen med Nato inleddes och Sverige ansökte om medlemskap, som det verkade för Finlands skull.
Sen förlorade Socialdemokraterna valet. Kriget i Ukraina gick allt sämre för Ryssland och folk var mer arga över mord på civila i Ukraina än rädda för att ryssen skulle åka över Östersjön och ockupera oss.
Hämningslösa i sin vilja att återfå regeringsmakten och med en ledning som är i bästa fall skeptisk till Nato men mer sannolikt innerst inne motståndare skapas ett guldläge. Kan man störa Natoprocessen så kan oppositionen få regeringen att framstå som inkompetent, i bästa fall kan man sinka eller till och med låsa processen. Turkiets krav går från att vara ett stort hot mot Anderssons regeringsduglighet till att bli en möjlighet. Svensk säkerhet underordnas också möjligheten att få tillbaka makten.
Märkligt nog nog tycks det vara så Andersson resonerar. När hon var statsminister var Morgan Johansson så central för ansökan att hon skulle avgå om han förlorade misstroendevoteringen. Han tvingades avgå efter valförlusten och inget verkar vara hotat med ansökan. Snarare tvärtom. Samtidigt är det ju värt att påminna om att Andersson, åtminstone moraliskt, förbundit sig att inte rikta några misstroendevotum mot regeringen innan Nato är i hamn.
För Morgan Johansson tycks Natoansökan vara krukan vid regnbågens slut. När han satt i regeringen fanns inga svenska förbehåll. När makten skiftar försvinner enigheten i ett trollslag. Först ställs kravet på att inga kärnvapen får stationeras i Sverige. Trots att Ann Linde tydligt meddelat Nato att vi står bakom kärnvapendoktrinen. Och nyligen kommer det senaste tokrycket.
När medlemskapet hänger på en skör tråd på grund av Turkiet kräver Morgan Johansson att Sverige ska driva en hård linje i EU mot Turkiet och få EU att ha en hård respons. Det är lite som den symboliska motsvarigheten till att ställa sig i riksdagen inlindad i en PKK-flagga med texten ”Fuck Erdogan” på.
Givetvis har Johansson kollat de här utspelen med Andersson innan de görs. Han är en lurifax, men inte dum och skulle aldrig ha hotat Natoprocessen eller enigheten utan medgivande. Skulle han skapa oreda där utan tillstånd så får han hoppas på att bli regionråd i Skåne eller landshövdning. Givetvis har han tillstånd.
Då hamnar man i ungefär samma frågeställning som med kärnkraften. Är Magdalena Andersson urbota dum eller driver hon känsliga frågor genom indirekta processer? Höjdes skatter för att stänga kärnkraften eller förstod hon inte? På samma sätt är det här. Förstår hon inte konsekvenserna av att Sverige driver EU i konflikt med Turkiet, eller vill hon uppnå de konsekvenserna?
Andersson var en riktigt dålig statsminister. Men hon ger absolut inte intryck av att vara dum.
