När Sverige går mot en lågkonjuktur är risken för större kriser uppenbar. Staten bör därför tidigt sätta upp spelregler och vara tydliga i att om bolag behöver stöd, då kommer de att förstatligas och senare säljas.
Sverige står inför en lågkonjunktur. Vi är inte där ännu men det börjar att gå allt fortare. Risken för en finanskris är stor. Under lång tid har räntan varit väldigt låg och marknaden dränkts i billiga krediter.
Det lånades till konsumtion, fastigheter och aktier. Räntan antogs för evigt hålla sig låg, vilket gjorde att investeringar gjordes med mycket små marginaler. Fastighetsbolaget Heimstaden köpte fastigheter för långt över 90 miljarder med en beräknad marginal på 1,5 procent.
Riksbankens räntehöjningar har flera gånger passerat den gränsen och samtidigt sjunker värdet på köpen. Risken för bolaget, och många andra, är uppenbar. På ett liknande sätt är det för många hushåll.
Heimstaden är bara ett exempel. Flera andra företag, i första hand i fastighetsbranschen, har mycket stora lån och problem. Problem som, om de leder till att bolag ställer in betalningarna, kommer att slå mot långivarna.
Den för samhället största faran är att konkurser hotar finansmarknaden. Att banker kollapsar. I USA har det redan skett, något som gett förluster i svenska pensionsbesparingar. Det finns en risk att det svenska systemet hamnar i kris av liknande orsaker.
För att minska risken och mildra effekter bör regeringen gå ut tidigt och förklara vad som gäller. Kommer det att skapas stöd? Kommer det att finnas hjälp? Den svenska staten är relativt lågt belånad medan hushållens skuldsättning är skyhög. Så blir det kris finns en ökning av statsskulden som en möjlighet. Det är ett dåligt alternativ men det går.
Det mest önskvärda vore att regeringen från början gjorde klart att bolag som får hjälp kommer att tas över av staten, drivas vidare en tid och sedan säljas. Utan att de forna ägarna får en krona. De investerade, lät bolaget ta för stora risker och då får de leva med konsekvenserna.
Alliansregeringen gjorde så. Carnegie bank togs över och ägarna förlorade sitt kapital. För resten av marknaden var det uppenbart att det fanns litet utrymme att hoppas på att staten skulle lösa problemet. Bland annat Swedbank tog in mycket stora mängder kapital från sina ägare och löste sina problem. Ägarna tog sitt ansvar, skattebetalarna slapp lösa ut dem.
Tidöpartierna borde göra samma sak och väldigt snart. Vara tydliga i att kommer det konkurshot eller liknande så kommer det att finnas en bankakut eller motsvarande. Men att det kommer att från första kronan kosta ägarna hela bolaget. Klarar de inte sin situation så finns hjälpen men till priset av det investerade kapitalet, det är inte en kostnad som kommer att vältras över på skattebetalarna.
Ju förr detta kommuniceras desto mer tid och möjligheter har bolagen att hantera sin situation. De banker som är hårt exponerade mot kommersiella fastigheter eller har många högt belånade bostadskunder kan börja lösa situationen redan nu. Ledningar kan bytas ut, kapital säkras eller nytt kapital tas in – innan krisen uppstår.
Ägare som vet att deras investeringar riskerar att gå förlorade kommer att agera och sätta annan press än om de kan chansa på att staten skjuter till kapital, antingen som krisstöd eller som förmånliga lån. Risken att förlora allt minskar benägenheten att låta allt rulla på.
Det finns inget skäl att skattebetalarna ska behöva stå för förluster i privata företag. Har bolagen tillåtits att ta för stora risker, då får ägarna förlora vad de investerat. Inte minst gäller det för banker som låtit lån i storstäderna skena. Det finns en stor orättvisa i tanken att skattebetalare i Haparanda ska betala skatt för att rädda en bank som lånat ut pengar till en överhettad bostadsmarknad i Stockholm.
