Kvartal har avslöjat att SOM-institutets mätningar under lång tid har gett en missvisande bild av förtroendet för public service. Den grupp som hyser lägst tillit, Sverigedemokraternas väljare, har i praktiken varit underrepresenterad. Resultatet blir en bild som ser stabil ut, men som i själva verket vilar på ett selektivt urval.

Public service har gärna framhållit att förtroendet är både högt och stabilt. Samtidigt finns tydliga tecken på att tilliten rasar i stora grupper. Ändå beskrivs utvecklingen som stabil. Det är en motsägelse som kräver en förklaring. Hur är det möjligt?

Läs även: Missvisande siffror bakom public service höga förtroende

Två större mätningar dominerar området: SOM-institutets och Medieakademins. I den förra ligger stödet stilla, i den senare faller det markant. Skillnaden uppgår till mellan fem och tio procentenheter. Det är inte en felmarginal – det är ett systematiskt glapp.

Förklaringen är att SOM inte i tillräcklig utsträckning viktar in Sverigedemokrater och tar hänssyn till hur partiet har vuxit. I den senaste undersökningen uppskattades 12 procent vara SD, när valresultatet var över 20 procent. Många kritiker tas helt enkelt inte med.

Public service reaktion på detta är lika självklar som korkad. För att upprätthålla illusionen redovisar man bara SOM och ignorerar Medieakademin. Helt enkelt struntar man i att titta där någon säger att det finns problem. Reaktionen är på sitt sätt konsekvent: man lutar sig mot den mätning som säger det man helst vill höra och låter den andra passera med diskret tystnad. Det är en metod som fungerar utmärkt så länge man inte är alltför intresserad av verkligheten.

Man kan se det som ett managementproblem. En dålig ledning som leker struts och blundar. Med skattefinansierad media får man ändå in sina pengar. Men public service är inte bara en fråga om pengar och slösaktighet. Det är en fråga som i högsta grad påverkar demokratin.

Public service sätter i hög grad tonen för de nyheter som kommer att dominera ett nyhetsdygn. På morgonen kommer Ekot i radio, och det påverkar morgon-tv, tidningar, sociala medier och mycket annat. Det som sänds på morgonen brukar dominera dagen. När folk ser nyheterna på kvällen summeras dagen.

Bulletin och ett par andra medier är en motvikt till detta, ett sätt att skapa bredd i hur nyheter väljs och analyseras. Där fyller vi, och framför allt våra läsare, en viktig roll.

Men för de flesta är det som kommer först i tv-nyheterna det viktigaste som har hänt det dygnet. Sedan kommer mindre viktiga saker. Många söker inte nyheter själva, utan tar tacksamt emot den korvstoppning de får.

Det är därför kritiken mot public service är så viktig, och det är därför det är viktigt att de är så balanserade som möjligt. Om människor tror att det viktigaste är priset på en trasmatta till Sagerska, och inte känner till att Magdalena Andersson talade framför en iransk mulla-flagga, kommer det att påverka. Uppfattas urvalet som skevt påverkar det också vad medborgarna anser vara centrala samhällsfrågor. När vissa perspektiv systematiskt tonas ned förändras helhetsbilden, och om vissa perspektiv och frågor konsekvent ges mindre utrymme påverkar det vad människor uppfattar som viktigt.

Men mest talande är reaktionen från public service. När ett institut visar att förtroendet faller vänder man bort blicken och sätter på skygglappar. Man blundar för det obehagliga och ger folket, de som betalar, fingret. Folket ska vara tyst och applådera, inte kritisera.

Den rimliga lösningen vore att försöka förstå de väljare och skattebetalare som tappar förtroendet och anpassa verksamheten till dem. Att på riktigt göra nyheter och samhällsprogram som, om de inte är neutrala, åtminstone är balanserade. Att våga utmana stämningen i lunchrummet genom att inte bara rekrytera från Bang, Flamman och Gnistan, utan även från andra miljöer.

Men framför allt att inte bara ha ett högeralibi då och då, utan att på samma sätt som från vänster ha hela program. Program där Elisabeth Svantesson får kritik för att hon inte har lyckats sänka skatten mer, där Ulf Kristersson får frågor om varför Moderaterna tappade arbetsrätten. Där Jimmie Åkesson får frågor om vilka bidrag han är beredd att avskaffa för att kunna sänka bensin- och energiskatter. Men också där Magdalena Andersson får frågor om varför hon står bakom sådant som att beskatta arbetande familjer så hårt att de sedan behöver få tillbaka sina pengar som bidrag, i stället för att diskutera barnbidragets storlek.

Strävan bör vara balans – inte nödvändigtvis neutralitet i varje inslag, men en tydlig vilja att spegla olika perspektiv.

I en demokrati är det så man löser problem. Man ser vad som behöver en förändring och balanserar så att det går åt rätt håll. Helst kapar Public service bort en massa också, men det är en annan artikel. Det viktiga är att möta de väljare som betalar för att man har ett jobb. I en fungerande demokrati identifieras brister och åtgärdas. Förtroende byggs genom att inkludera, inte exkludera, de grupper som uttrycker kritik – särskilt när det handlar om en verksamhet som finansieras av alla.

Det är detta misslyckande som ligger bakom att åtminstone ledningen inom public service behöver bytas ut, sannolikt mycket mer. I en skattefinansierad verksamhet med stor påverkan på demokratin och debatten kan man inte ha en ledning som struntar i en stor del av befolkningen. Det måste vara självklart att public service börjar arbeta för att bredda sitt förtroende. Det finns något absurt i att public service inte bara har misslyckats med att skapa ett brett förtroende, utan i stället försökt dölja att man inte ens har försökt.

Ska public service finansieras av alla måste det också vara en kanal för alla. Problemet tycks inte bara vara att förtroendet sviktar i vissa grupper, utan att man har varit mer upptagen av att slippa tala om det än att åtgärda det.

Läs även: Konsten att ständigt göra fel – Magdalena vet hur man gör

Följ mig gärna på X/Twitter