Det finns politiker som gör misstag, och så finns det de som tycks samla på dem som andra samlar på frimärken. Magdalena Andersson tillhör dessvärre den senare kategorin. Uttalanden om att “bomba Ryssland sönder och samman”, svårigheterna att tydligt benämna det ryska angreppet på Ukraina som en invasion, liksom den tidigare tvekan i Natofrågan, tecknar bilden av en politiker som alltför ofta låter retoriken springa före tanken. Därtill kommer det förbryllande omdömet att Morgan Johansson skulle vara bäst lämpad att företräda Sverige i utrikespolitiska sammanhang.

För många var hennes största klavertramp när hon med tårar i ögonen talade om Jamal El-Hajs livslånga kamp mot Hamas. När Andersson, med darr på rösten, beskrev det var ett ögonblick som hör hemma i amatörteaterns mer ambitiösa uppsättningar. Kort därefter åkte han ur partiet och blev Socialdemokraternas första politiska vilde.

Nu är det dags för klavertramp igen. Andersson deltog nyligen i en konferens i Spanien, organiserad av de spanska socialisterna, med den anspråksfulla titeln “Global progressive mobilisation”. Den progressiva regeringen gav amnesti åt en halv miljon migranter utan en tanke på hur det drabbar resten av Europa; att konsekvenserna inte stannar vid Pyrenéerna tycks inte ha stört feststämningen.

Bara att åka till en konferens med knäppskallefalangen av den globala vänstern är omdömeslöst. Men att inte ha ordentlig koll är ännu värre. Heter konferensen ”Global progressive mobilisation” borde någon kunna förstå. Namnet på konferensen borde räcka för att framkalla en lätt rodnad.

Men både Magdalena Andersson och Stefan Löfven åkte. En bra indikation på hur seriös den moderna socialdemokratin är när det kommer till kritan.

I en kommentar innan hon åkte lät det så här:

– Progressiva krafter behöver samlas för att försvara demokratin, stärka Europas säkerhet och fördjupa det internationella samarbetet.

Det är en ordsallad som kan mätta flera familjer.

Hemma vill man framstå som moderna och ett alternativ för medelklassen. Man talar om tillväxt, jobb och sådana frågor som är viktiga. En tid försökte de till och med kalla sig Framtidspartiet. Men på konferenser utomlands är det tydligare var man står.

Det finns en oro för en internationell auktoritär höger, framför allt Donald Trump. Det handlar om skatt på miljardärer, levnadsstandard för migranter och liknande frågor. En av talarna var den franske ekonomen Gabriel Zucman. Zucman är en av dem som vill höja skatter, framför allt på miljardärer. En av ekonomerna som hyllas på Aftonbladets kultursidor under några veckor och sedan glöms bort. En sista talare som är värd att nämna är Isabel Allende, Salvador Allendes änka.

Det är talande att Reuters inte noterade Anderssons eller Löfvens närvaro, medan andra aktörer fick desto större utrymme. Det säger något om tyngden i deras medverkan.

Det är åtta plågsamma minuter att lyssna på Anderssons tal. En engelska som vore dålig även för en vanlig svensk väcker frågor om studierna på Harvard. Men det finns guldkorn bortom banaliteter och tomt prat. Andersson lyfter fram delar av de europeiska socialdemokraternas kollaps som något som orsakats av kulturkrig. I stället borde partierna ha fokuserat på det materiella.

Menar hon allvar är det glädjande. Få saker hade varit mer glädjande än en vänster som släpper woke och liknande dumheter och i stället börjar tala om tillväxt. De kommer i huvudsak att ha fel, men att frågan är viktig gör mycket för debatten.

Det är rätt uppenbart att denna konferens är några snäpp seriösare än en UFO-konferens. I det här fallet tycks det i stället ha varit många ufon i talarstolen. Entusiasmen är stor, verklighetskontakten mindre imponerande. Statsministerkandidater åker självklart inte på sådana konferenser.

För Anderssons del blev det smärtsamt tydligt. Bakgrunden när hon talade var den iranska mullaregimens flagga och den palestinska. Kanske inte flaggor man vill synas framför. Politik handlar trots allt mycket om symboler, och detta var inga lyckade sådana. Det är något hon måste göra tydligt och ta avstånd ifrån.

Kanske kommer Andersson att tårögd tala om den långa socialdemokratiska kampen mot mullornas diktatur. Låtsas som att Jan Eliasson aldrig haft kramkalas med företrädarna, eller att de bjöds in till Olof Palmes Internationella Center. Kanske glömmer hon hur hennes regeringskollegor förnedrade sig och stod med huvudena insvepta i sjalar samtidigt som iranska kvinnor misshandlades sönder och samman för att de vägrade bära den. Socialdemokraterna hade kunnat markera, men gjorde det inte.

Fortfarande har Andersson en möjlighet att ta avstånd från flaggan på mötet och visa samma passionerade ilska som man brukar rikta mot Israel. Det hade varit klädsamt.

Å andra sidan har anständighet inte varit hennes starka gren.

Läs även: Talande tystnad om Gretas antisemitism

Följ mig gärna på X/Twitter