
SSAB har försatt sig i en dum sits. Genom att försöka lösa ett problem som inte fanns har man lyckats att reta upp mängder av personer och bli utskrattade på kuppen.
SSAB har lyckats att dra i gång vad som kan vara årets fånigaste debatt genom att be alla anställda att de inte ska önska varandra God Jul. Orsaken är att det kan verka stötande för alla som inte är kristna.
För att inkludera fler föreslår bolaget i stället att man säger ”God helg” eller möjligen ”God jul och god helg”. Man uppmanar också all personal att inte anta att alla firar jul och att fördjupa sina kunskaper om andra högtider och traditioner.
SSAB är långt ifrån först med sådant här, men frågan är om inte reaktionen är störst. Många större medier inklusive TT rapporterar nyheten och debatten på sociala medier har varit stor. Både sittande och före detta ministrar har givit sina synpunkter.
En första reflektion är att det här kommer tio år för sent. Då var sådant här lite progressivt. Någon ung HR-person kunde sälja in sig på lite ”interkulturella skills”. Nu är den genomgående reaktionen att det är fånigt och daterat. Kanske är det ett tecken på att peak woke har varit. HR-personen är inte längre pigg och alert utan lite så där skämmig. Kusinen från landet.
Men det som är stort är något annat. Vi måste komma över en attityd där det konstant antas att alla är prinsessan på ärten. Att någon som inte firar jul skulle bli djupt kränkt, känna sig förolämpad om det sägs ”God jul” på jobbet och sen åker man bussen hem från jobbet och gläds åt julskyltning och julbelysning. Eller tror SSAB att de som tar illa upp sitter och hatar när de ser julprydda städer? Eller möjligen att folk går runt och tjurar sig igenom hela december för att de påminns om jul.
Sådana personer finns förstås, men de är knappast fler än en handfull och ska självklart inte få utgöra ett nav för samhället. Men tydligare är att det finns en liten grupp som har skapat en livsstil i att vara kränkt, trasig och alltid hitta något som omgivningen gör fel. Allra helst ska det vara något där de kränkta är antingen direkta offer eller ”proxy-offer” åt någon annan. Den här gruppen går inte att hålla nöjd, de söker konflikt.
Däremot har jag aldrig träffat på någon som har blivit kränkt av vare sig jul, julutsmyckningar eller hälsningar. Varken judar, muslimer eller kristna grupper som inte firar jul.
De kränkta stöter man inte på, men deras självutnämnda företrädare syns till. Ett slags Kipling-mentalitet där den vite mannens börda fortfarande tynger hans axlar. Kipling menade att Västvärlden hade en skyldighet att kolonialisera världen för att civilisera den. De nutida som vandrar tyngda av den vite mannens, kanske vita hens, börda är inte forna tiders bosättare eller handelsmän.
I stället är det likavillkorsspecialister, mångfaldsstrateger, värdegrundsutvecklare, hållbarhetslotsar och liknande. Men flaggskeppet, vår tids Ostindiska kompani, är HR-avdelningarna.
En gång i tiden skulle de rekrytera, betala ut löner och medla i konflikter. När arbetet allt mer sköttes av datorer krympte inte funktionerna utan gick från automatisering till autodafé. De jagar värdegrundskättare med en närmast spansk frenesi.
Och den avdelning som var tänkt att lösa konflikter skapar dem i stället. Det är dessutom ofta helt meningslösa konflikter när HR tar på sig att agera ombud för någon grupp som de möjligen anser skulle kunna uppfatta sig som kränkt.
När TV intervjuar de anställda döms policyn ut som lite löjlig. Ingen tycks dela uppfattningen att det är kränkande. För personalen är det fullt rimligt att önska varandra en god jul.
En fråga som är intressant är om det bara är julen som bör undvikas. Får man önska någon en glad Hanukkah, Gita Jayanti eller Kwanzaa?
Samtidigt skapar hållningen problem. Minoriteter pekas ut som känsliga och lättkränkta och som bärare av något slags ide om att majoritetssverige måste hålla sin kultur tillbaka. Men det ger också problem eftersom det är förvirrande.
Sverige har ett gigantiskt problem med integration. För att det ska finnas en chans att hantera det är det viktigt att det är tydligt vad man integreras in i eller åtminstone förhåller sig till. Om alla svenskar döljer vad jul är, hur ska då det kunna ske inklusion? Hur ska andra kunna lära sig att förstå och ta till sig jul?
SSAB ger inte bara sig själva en dumstrut utan komplicerar också saker helt i onödan och skapar ett problem där det inte finns något. Det finns förmodligen, med råge, föer som har känt sig kränkta av SSAB än av att få höra ett ”God jul”.
Men låt oss glömma fånerierna och i stället, göra som många redan gör i sociala medier – att önska SSAB en riktigt god jul.
Läs även: Vänsterpartiets ministerkrav prövar Magdalena Anderssons ledarskap