När Vänsterpartiet krävde ministerposter skapade de problem för Magdalena Andersson. Anderssons strategi att gömma sig när det blir svårt testas av kraven på att få ingå i en eventuell regering.
Vänsterpartiet sätter ner foten – tiden som stödparti är över. Socialdemokraterna ska inte längre kunna räkna med en liten gratisknorr längst till vänster. Vill de ha stöd från V, då kostar det, och valutan är ministertamburetter.
När Vänsterpartiet meddelade nyheten kan jag tänka mig att Magdalena Andersson firade med en Treo stor som en hockeypuck. Även om huvudvärk kan komma plötsligt, kan inte all acetylsalicylsyra i Småland bota hennes problem.
Magdalena Andersson sitter i mitten av ett litet stim. Där finns C som är arga på V för att V är antisemiter och vill inte vara med om V får vara med. V vill vara med men då ska det vara socialism på riktigt, C å andra sidan tänker sig något slags nattväktarstat som ska tvingas fram genom hot om att lämna regeringen. MP är snälla mot alla men vill ha lite stängda kärnkraftverk, miljösatsningar för miljarder. Alla vill ha skattehöjningar men till olika saker. Kort sagt är det en faslig röra, där alla vill olika saker.
Och på tal om olika saker så verkar det som det enda vänstersidan kan enas om är att de är oense. Sörjan som Andersson ska reda ut är djup och svårnavigerad. Andersson är som person en ökänt svag ledare som till exempel inte klarade att reda ut situationer som Botkyrka eller Jamal El-Haj. Hennes lotteriskandal var för jobbig så hon gömde sig tills det hade blåst över. När det blåser är Anderssons modus operandi att dra filten över huvudet och vänta på att problemet löser sig självt.
Socialdemokraternas paradgren var länge regeringsfäigheten. De kunde styra, och det var ordning och reda med dem. Saker var kanske inte perfekta men de fungerade. Sen fick Sahlin rodret och arbetarrörelsen gick i en helt annan riktning. Där Socialdemokraterna förr uppfostrade generationer av tjänstemän och politiker som var kapabla, är dagens situation kaos.
Förr var det en naturlig karriärväg för många att gå med i Socialdemokraterna och den vägen göra karriär även om man i grund och botten inte var särskilt politisk. I dag, med växlande regeringar, och en mer skakig socialdemokrati är det långt ifrån ett självklart val. Det är ytterligare ett problem för Socialdemokraterna. De har svårt att fånga upp talanger, vilket man kan förstå. Varför skulle en duktig person riskera att få till exempel Morgan Johansson eller Annika Strandhäll till chef?
Och problemen för Socialdemokraterna finns där, de skriker ut sin existens. Jämför Göran Perssons år med när Socialdemokraterna styrde sist. Persson hade ordning och reda, det fanns en riktning och det fanns ett ansvar för landet. Landet kom först, partiet efter det. Han tog en hård strid med facket för att stadga ekonomin.
Kontrasten till Löfven och Andersson är slående. De sålde ut energisystemet till MP för att få regeringsmakten. Vänsterpartiet avsatte Löfven en gång. Andersson slog rekord genom att väljas till statsminister men inte ens hinna tillträda innan hennes regering föll. Två gånger regerade de på en budget som oppositionen hade skrivit. Det kanske pinsammaste misslyckandet är att de inte fick riksdagen bakom sig utan var tvungna att konstant skylla på ”en borgerlig majoritet”, vilket är en fånig omskrivning av det egna misslyckandet.
Behandlingen av Magdalena Andersson i media är ofta hovsam. Frågorna är snälla, och trots alla i förväg kan räkna ut hur hon kommer att ljuga om till exempel migration, kärnkraft eller liknande saker är det ovanligt att hon får hårda frågor eller följdfrågor.
Men för många är det tydligt hur hon agerar. Förtroendet för henne faller, och hon är det starkaste kortet som Socialdemokraterna har. I augusti i fjol hade 59 procent, nästan två tredjedelar, stort eller mycket stort förtroende för henne. Ett drygt år senare har var fjärde, 16 procent, tappat förtroende för henne. Bara sista månaden tappade hon tre procentenheter.
Siffran är trots allt förvånansvärt hög med tanke på hur många gånger hon har avslöjats med lögner som till exempel om kärnkraften.
När man ser kontrasten finns en intressant sak att tänka på. Kristersson leder en regering och Åkesson är del av regeringsunderlaget. De bedöms konkret genom vad partierna faktiskt åstadkommer. Andersson är arg och tycker mest att regeringen gör fel. Ingen kräver av henne att hon ska få med sig de andra partierna på hennes lösningar.
Det är faktiskt konstigt. Centerpartiet har länge sagt att de inte stödjer Andersson om V ingår i regeringen. V kräver ministerposter. Trots att det inte går ihop redovisas oftast stödet för Andersson med bägge de partierna. Menar C allvar är ett av Anderssons stödpartier borta.
Ingen ställer heller djupare frågor om vilken politik Andersson avser driva om hon blir statsminister. I dag röstar Socialdemokraterna i 9 fall av 10 med Tidö i migrationsfrågor. Skulle man få med MP, C och V på den linjen eller skulle man sälja ut vad man tror på i utbyte mot makt? Vilken ekonomisk politik kommer hon att föra? Kriminalpolitik? Eller för att ta ett område till – kärnkraft. Anderssons senaste uppfattning är att hon alltid har varit för mer kärnkraft. Kommer hon köra över C och MP och bygga mer kärnkraft eller kommer hon att sälja det?
Vänsterpartiets krav på regeringsposter är därför jobbigare för Andersson än det först verkar. Hon måste förhålla sig till både V:s antisemitism och till C:s vägran att befatta sig med V. Säger hon ja till den ene blir det problem med den andre.
Men framförallt måste Andersson börja ge riktiga svar om vilken hennes vision utöver att få bo i Sagerska palatset är. Vilka frågor hon kan ena sitt gäng i, var det finns konflikter och en lång rad liknande frågor.
För grundläggande frågor som till exempel om Nato kan Andersson inte ge besked om. Hon har inte lyckats förhandla fram ens en slarvig skuggbudget med de andra partierna eller på annat sätt visat ledarskap. I stället har hon gjort som hon brukar göra när det blir jobbigt. Hon håller sig undan media ett tag.
